Lyrik: Pappren mellan fingrarna
Lyrik, Recension torsdag, mars 31st, 2011
Pappren mellan fingrarna
Peter Waterhouse
Wahlström och Widstrand 193 sidor.
Översättare: Aris Fioretos
Utkommer 2011-03-31
”se busstationen –
jag brutne
reser härifrån i alla riktningar”
Ovanstående strof är mycket talande för de återkommande motiv läsaren möter i Österrikiska poeten Peter Waterhouse lyrik. Det handlar om ett resande där diktjaget är resenär och vi får följa denne genom länder i Europa där landskap och människor han iakttar bildar fonden för dikternas väsen. Med en brittisk far och österrikisk mor, född i Berlin och tvåspråkig, känns Waterhouse väldigt internationell, något som i allra högsta grad påverkar hans poesi. Det blir särskilt tydligt när diktjaget lugnt förmedlar: ”jag har en världsröst”. I denna antologi betitlad Pappren mellan fingrarna får vi ta del Waterhouse världsröst från debuten Mänsk (1982), genom 90- och 2000-talets samlingar fram till nyligen publicerade dikter, samt tidigare opublicerade sådana.
Landsortsvägar, diken, floder och framrusande bäckar har en särskild viktig plats i dikterna. Det är som att diktjaget vill påminna oss om att allting hör ihop, att länder och världen är sammansatta. En flod som flyter fram i ett land fortsätter i en annan. Waterhouse har ett speciellt öga för landskapet, han ägnar det stor omsorg och diktandet kan beskrivas som en landskapsmålning. Han målar fram äppelträden, dalarna och ängarna men stannar inte där, det finns en önskan om något mer. Metamorfosen blir ett betydelsebärande motiv där diktjaget önskas uppslukas av naturen och bli ett med landskapet. Han namnger äpplen och döper dem till Matteus, Magdalena och Mente. Hans huvud är plötsligt ett äpple, sedan börjar äpplena och salladen sjunga likt människan. En återkommande önskan om förvandling.
Formmässigt är de tidiga 80-tals dikterna mer ”klassiska” där en dikt pryder en till två sidor för att i 90-tals dikterna bli mer radikala där dikterna är trettio till femtio sidor långa med två strofer per sida. Stroferna är placerade upptill respektive nedtill på sidan och det skapar en snygg effekt. Det finns en rörelse och kronologi i stroferna, samtidigt som de ofta fungerar på egen hand.
Antologins starkaste dikt heter E 71 och utspelar sig kring konflikterna och krigen i Kosovo på 90-talet. Dikten är mycket stark då diktjaget registrerar de människor som bor i ett krigsområde och vi får genom olika dialoger från präster, soldater och civila ta del av funderingar kring konflikten. ”Byarna kring Bihac praktist taget förstörda” konstaterar diktjaget. En präst säger att ”ibland är det svårt för oss att ge svar på de enklaste frågor”. Trots att det finns en varm medmänsklighet i iakttagelserna lyser också en sort uppgivenhet igenom. Titeln på antologin härrör från meningen ”Jag tar papper mellan fingrarna när känslolösheten kommer”. Det verkar som att det finns en sorts skuld här, som att diktjaget beskriver sin egen smärthantering då denne inte kan känna så mycket som man borde göra. En åskådare till händelser som blir honom övermäktig och som han inte vet hur han ska förhålla sig till. Här träffar Waterhouse helt rätt och dikten blir ett rörande porträtt av ett land som inte längre är vad det en gång var.
Waterhouse låter oss genom sin lyrik följa med på en vandring genom världen. Från Berlin till Slovenien, från Slovenien till Serbien, och från Bologna till Israel. Det är en lika trivsam som smärtsam resa.
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent
