Roman: Italiensk berättare med egen tonart
Recension söndag, mars 27th, 2011Det var länge sedan jag läste en så rik och vis roman som Erri De Lucas Dagen före lyckan…
Det var länge sedan jag läste en så rik och vis roman som Erri De Lucas Dagen före lyckan…
Förvisso skulle nog många till skillnad från fortsättningen på den textraden ” bli inte som jag (Håkan) när du blir stor” gärna vilja vara i Håkans skor för en kväll eller två. Ett par skor som vid närmare eftertanke Håkan kanske är på väg att växa ur. Det kan tyckas paradoxalt när han uppenbarligen lyckas skapa eufori kväll efter kväll, men jag längtar efter nästa steg. Jag vill att Håkan skall fylla Ullevi, bli en gigant. Han skulle klara det. Lätt.
Det är något med hans blick. Skarp och genomträngande möter den på foton av honom – en blick som inte ryggar, en blick som vägrar att slutas inför det svåra. Även samtiden noterade den. Det är som om en hel livshållning finns koncentrerad i de där mörka ögonen, i den där uppfordrande blicken som ingen […]
Oates skicklighet ligger i att ladda till synes oskyldiga situationer med en djupare innebörd. Redan på första sidan får jag lust att stoppa spelet, för jag vet att det inte kommer att sluta bra, när författaren leker med sina rollfigurer och inleder med meningen: ”Det började helt oskyldigt”
Mark Romaneks film Never Let Me Go är baserad på en roman med samma namn skriven av den japansk-engelska författaren Kazuo Ishiguro. I Grund och botten rör det sig om en filosofisk tankelek rörande hur världen skulle se ut ifall vi tillät uppfödning av mänskliga organdonatorer. Som film är Never Let Me Go både välskådespelad och vacker, men samtidigt också något för ytlig och fragmentariskt berättad.
Kelvin är en svensk tonåringen med trasslig bakgrund som tycker om att utöva parkour – konsten att förflytta sig, vilket i praktiken innebär att man smidigt och akrobatiskt tar sig förbi hinder, inte sällan i stadsmiljö.
Alexandra Kern The Hours Konstfrämjandet i Örebro, 19 mars – 6 april 2011 ”Men var är grodorna?” undrar jag allteftersom jag slickar Konstfrämjandets vita väggar och verkar befinna mig i något slags djungel. Här finns gott om färggranna växtmotiv, men knappt några djur. Därför känns grodan på min inbjudan aningen vilseledande, för den är ensam […]
Wallraffs reportage, som också till viss del har filmats och finns att beskåda i dokumentärer och tv-inslag, fungerar mycket väl i bokformatet. Det är ett enkelt och säkert språk som flyter fram sida för sida. Det är direkt, lätt förståeligt och författaren gör sig inte mödan att omskriva eller förfina något. Allt är nedtecknat som det upplevdes, ett ögonvittnes iakttagelser.
Elizabeth Taylor är död. Traven med filmstjärnor från uppväxten tunnas ut. Ikonerna försvinner en efter en. Elizabeth Taylor på filmstjärnekorten då vi var barn. I aftonklänningar i regnbågens alla färger. En förföriskt röd, en sval mintfärgad. Håret uppsatt eller svallande. Mahogny, korpsvart. Ljuva, oåtkomliga drömdrottning. Exotiska prinsessa. Sen skandalrubrikerna. Richard Burton och hon. Spriten, grälen. […]
Han står inträngd i en garderob och ser på när en ung kvinna har sex med sin pojkvän. Det är så det börjar. Han heter Rafael Haffner och är en 78 år gammal engelsk bankman. I hela sitt liv har han, påstår han själv, dyrkat kvinnorna. Ständigt otrogen mot sin hustru, på jakt efter nya kvinnor och mer fysisk njutning. Nu är hustrun död. Haffner befinner sig på ett hotell i en kurort i alperna för att återta hustruns sommarhus som i flera vändor konfiskerats av nazister, kommunister och sedan den obestämbara staten.
© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion