Roman: Svenneskräp
Recension, Skönlitteratur fredag, mars 11th, 2011Kristoffer Cras debutroman är ett hårt slag i magen
Kristoffer Cras debutroman är ett hårt slag i magen
Bara någon att straffa är en intresseväckande debutroman. Det finns en poetisk långsamhet i de språkliga beskrivningarna som få debutanter lyckas uppnå. Istället för att begagna sig av den sedvanliga kärvhet som många unga debutanter finner så tilldragande, låter Kristofer Ahlström texten finna sin egen rytmik. Språket andas friskt, men det är aldrig tal om överflödig garnityr.
Peter Glas ger ett nyanserat porträtt av apachekrigaren Geronimo – en bok att sträckläsa
De senaste åren tycks det ha funnits ett bottenlöst behov av reality-såpor i alla dess slag. En av de flitigaste frambringarna i genren har MTV varit. Kanalen fick en dunderhit med sex säsonger långa The Hills (enklast att beskriva som ett utdrag ur rika och uttråkade ungdomars vardag) som resulterade i allehanda efterapningar, vissa mer lyckade än andra.
Kaukasus förenas med Alperna och Eyjafjallajökull – och riktigt bra jazz uppstår!
Lösryckta ord och meningar når mig samtidigt som jag checkar twittret och dagens snackis: Juholt tillfrågad om att bli socialdemokraternas nästa partiledare. Jag kommer på mig själv med att tänka att han må vara karl för sin hatt, ha både folklighet och humor, och en mustasch som karikatyrtecknarna kan ha mycket roligt med, men var tog alla presumtiva kandidater vägen?
Nu blåser det kulturell snålvind från regeringshåll och Riksteatern, som är ekonomiskt ansvarig för tidskriften, har fått sin budget krympt med 10 miljoner. Redan i höstas togs en tjänst bort och redaktör Lagercrantz Spindler har de senaste månaderna arbetat helt ensam.
Visst är det också underhållande och ofta berättat med värme. Många inlägg rör sig nära skvallret och berättar rent dråpliga fyllehistorier, bland annat den då Ekelöf drar kniv som han står och viftar med på en bjudning samtidigt som han grymtar något. Eller att han är rädd för att Ferlin ska sluta på samma sätt som Lucidor
Mycket av texten känns som en roman medan andra stycken har kraftiga drag av självbiografi. Jag får inte riktigt grepp om vem som är vem eller vad som skiljer de båda åt. Kanske är det också det som är meningen; att vagga läsaren in i ovisshet.
Susanne Biers film Hämnden vann priset ”bästa utländska film” på årets Oscarsgala. En utmärkelse som uppmärksammats lite extra av svensk press tack vare Mikael Persbrandts medverkan i filmen.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion