Bok: Frostnätter
Recension, Skönlitteratur måndag, april 4th, 2011Arnaldur Indriðason
Frostnätter
Norstedts förlag. 310 sidor. Har utkommit.
———
En kvinna hittas hängande från en takbjälke i sin sommarstuga vid den isolerade Þingvallasjön. Det verkar vara ett solklart självmord. Men den avlidnas väninna anar att allt inte står rätt till och trycker ett mystiskt kassettband i handen på bokens hjälte, den grubblande polisen Erlendur Sveinsson. Det visar sig att kassetten innehåller en inspelning av en seans där den döda kvinnan försöker komma i kontakt med sin avlidna mor. Samtidigt som Erlendur börjar nysta i denna märkliga historia tar han sig också ann ett par underliga och sedan länge glömda försvinnanden.
Polisen Erlendur sägs vara en mycket omtyckt karaktär inom den isländska litteraturen. Han är skild. Dyster. Rökare. På kant med sina chefer. Han är… ganska tråkig. Liksom hela boken genomsyras han av ett murrigt isländskt svårmod. Det är inte ointressant men bristen på berättarkraft gör att den dova atmosfären aldrig riktigt vaknar till. Det känns tomt. Passivt.
Intrigen eller snarare intrigerna kretsar kring ett bestämt tema: livet efter döden. Detta, för en deckare, helt geniala tema öppnar för en mängd möjligheter, tankar och perspektiv. Det blir medier, nära-döden-upplevelser, spöken och seanser. Den här smarta vinklingen höjer Frostnätter rejält. Men den räcker tyvärr inte till att fylla konturerna med färg och djup. Intrigen står stadig och välbyggd. Det är berättandet som sviker.
——
Tove Ekström är frilansskribent och studerande