Hem » Facklitteratur, Lyrik, Recension » Bok: Tomas Tranströmer x 2

Bok: Tomas Tranströmer x 2

Dikter och prosa 1954–2004

Tomas Tranströmer

Albert Bonniers förlag. 510 sidor. Utkommer den 5 april 2011.

Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt

Staffan Bergsten

Albert Bonniers förlag. 384 sidor. Utkommer den 5 april 2011.

Lagom till Tomas Tranströmers 80-årsdag utkommer en vacker utgåva med hans samlade verk. Förutom diktsamlingarna finns här Minnena ser mig, hans korta prosaskildring av barndom och tidiga ungdomsår. Den slutar med gymnasieåren, och då har redan den blivande poeten börjat skriva dikter.

Inledningsdikten i debutsamlingen 17 dikter från 1954 börjar med den berömda rad där uppvaknandet liknas vid ”ett fallskärmshopp från drömmen”, och ända sen dess har Tranströmers rykte som de ovanliga men pregnanta bildernas poet stått sig. Hans diktning går dock långt utöver de enskilda bilduttrycken. Läser man hans samlade produktion är det lätt att se att han inte alls är någon samhällsfrånvänd poet, något som påstods av vissa i 60-talsvänsterns dogmatiska klimat där allt var svart eller vitt. I en dikt i Klanger och spår från 1966 skriver han ”Den som är framme har en lång väg att gå”, en rad som inte förlorat sin aktualitet sen dess.

Tranströmer är också naturskildrare och existentiell diktare, men etiketter av det slaget är av mindre intresse. Påfallande är hur stämningslägena i texterna ofta pendlar mellan mörker och ljus, mellan ångestens förlamning och epifaniernas förklarade ögonblick. Världen får sin laddning ur det djupt personliga. Denna dualism knyts ofta till årstidsväxlingar där våren och sommaren kommer med förlösning, medan vinterns förstelning också står för psykiskt trångmål och livsfrånvändhet. Upplevelser av musik och närheten till den älskade förmår skingra demonerna, som i den underbara raden i ”Eldklotter” där de älskande tillsammans ”tjuvmjölkade kosmos och överlevde”. Musiken knyts ofta till liknande djupa upplevelser av mening och sammanhang.

Det konstnärliga uttrycket är hos Tranströmer en möjlighet att öppna vägar mot det som egentligen undandrar sig all beskrivning – upplevelser av transcendens och gemenskap utöver historiens och tidens fasta gränser. ”Det finns en korsväg i ett ögonblick”, skrev han redan i debutsamlingen, och tiden har han beskrivit som en labyrint, inte en rak linje. En odogmatisk och försiktig kristen förtröstan går genom hans verk, men den behöver inte knytas till specifika kyrkliga miljöer. Schuberts musik exempelvis, ger oss något att lita på: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.” I en senare dikt talar han om ”det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande världen”. All form av bokstavstrohet och fanatism brännmärks obarmhärtigt, och han varnar för ”felstavningen i sten av Guds namn”. Öppningar mot en frihet som ändå verkar finnas kan erfaras genom enkla naturupplevelser: blåsippornas intensiva färg bland fjolårsgräset, näktergalens vittljudande klara toner som en ynnest i den nordiska sommarnatten. Ofta ställs sådana ögonblick mot förkonstling, stress och karriärbyggande.

En av anledningarna till den stora uppskattning Tranströmer mött är att han lyckats bevara ödmjukheten och sinnet för det enkla. Detta kombineras med ett modernistiskt uttryck som bärs av klarhet och språklig ekonomi. Det innebär inte att allt är lättolkat och entydigt. Poeten skriver fram livsgåtan så den berör, men den löses inte och förklaras. Vi tar till oss dikterna utan att i varje detalj behöva förstå rent intellektuellt; de berör ändå – precis som mötet med ett musikstycke, en tavla eller som när vi förundrade hör näktergalens genomträngande prisande av livet. Plötsligt kan då vintern och vad den står för kännas långt borta, men just vetskapen om att den finns fördjupar stundens värde. För ögonblicken av ljus måste sättas i relation till mörkret, som kan uttryckas på många sätt. I slutet av dikten ”En vinternatt” ur Den halvfärdiga himlen från 1962 låter det så här:

Över världen går en mer allvarlig storm.
  Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
  att stormen blåser oss tomma.

*

Samtidigt med Tranströmers samlade verk utkommer Staffan Bergstens omfångsrika porträtt av författaren. I en inledning försöker Bergsten avgränsa sin metod gentemot traditionella biografier, då han tar upp poetens tydliga integritet, vikten av respekt för privatlivet och det faktum att vissa dokument än så länge inte är tillgängliga för forskningen utan förvaras i Kungliga biblioteket. Därför har han valt att tala om ”författarporträtt”, ett porträtt i ord bestående av två delar: ”först en kronologisk sammanfattning av det yttre levnadsloppet” och så ”bilden av diktarens inre värld sådan den framträder i hans poesi”. Han är noga med att slå fast att han inte avser att ”ur dikttexten extrahera självbiografiska avslöjanden”. Trots detta känns det vid läsningen som att fokus är svårinställt.

Diktanalyserna kan många gånger ta över och Tranströmer som person bleknar tillfälligt bort. Avsikten är förstås att analyserna ska bidra till bilden av författaren bakom verket. Bergsten citerar Tranströmers egna ord om att man inte behöver veta något om en författare för att läsa honom, men han ser detta som ”en halvsanning” och menar att livet tillför ökad förståelse. Det är svårt att helt säga emot, men risken för exempelvis allmänpsykologiska tolkningar är uppenbar. Således kan Bergsten tala om att Tranströmers födelsedag i just månaden april kan ligga bakom hans höga uppskattning av våren, då förväntan inför födelsedagsfirande kan förknippas med årstid och månad. Det är en besynnerlig slutsats utan värde.  Psykologiska förklaringar kan kombineras med ett fastslående av allmänna sakförhållanden som stör åtminstone mig som läsare: ”I undvikandet av konfrontation kan man även ana ett inslag av flykt i Tranströmers personlighet, ett drag som positivt ger sig till känna som reslust.” Vad menar han? Är en viss konflikträdsla något som får utlopp i reslust? Det är ju inget som någonsin kan styrkas. Bergsten kan också tillåta sig att skriva ”Frågan Vem är jag? har i hans fall aldrig fått ett för honom själv uttömmande svar.” Så kan det kanske vara, för Tranströmer och många andra, men hur vet han så säkert och vilket värde har påståendet för framställningen? Finns det över huvud taget något sådant ”uttömmande svar”?

När det gäller dikttolkningarna söker han ofta en form av rationalitet som kan bli missriktad och inte alls är nödvändig för den poetiska förståelsen. Ibland kan detta slå helt fel, som när dikten ”Näktergalen i Badelunda” kommenteras. Tranströmer skriver om det genomträngande i näktergalens tonräcka, något som alla kan intyga som hört fågeln sjunga. Bergsten förvånas över avsaknaden av ”de traditionella poetiska näktergalarnas ljuva drillar” och tror att skillnaden beror på att det finns två näktergalsarter, ”den skönsjungande syd- och mellaneuropeiska” och ”den kärvare nordeuropeiska”. Snarare är det ju fråga om hur näktergalsmotivet används av olika poeter. Vi behöver inte några referenser alls till verklighetens fåglar.

Ibland tillåter han sig ett slags svepande sammanfattningar av komplicerade skeenden, som då avkristnandet av Sverige avhandlas på en knapp sida, trots att han börjar redan med upplysningstiden. Det är återigen svårigheten att ställa in fokus som leder till sådana märkliga avsnitt.

Bergsten skriver däremot insiktsfullt om Tranströmers viktiga relation till musiken, och han ger också goda belägg för T.S. Eliots betydelse för honom. Det nya material han fått tillgång till via poeten ger också klarare besked om dennes tro. Hans dragning till kristen fromhet framgår klart, liksom hans motvilja mot etikettering och avgränsning av vad det innebär att vara troende. Intressanta bilder av hans yrkesliv som psykolog finns det också utrymme för.

Vi får även ta del av program som visar vilka intensiva turnéer med poesiuppläsning han genomförde i USA, ofta i regi av Robert Bly. Att de många resorna i olika världsdelar betydde mycket både rent privat och som grundval för dikter visas övertygande. När slaganfallet kom 1990 hade han arbetat hårt, rest mycket och dragit på sig en allvarlig infektion. Då sattes i stort sett punkt för det lyriska skapandet hos en poet vars ålderdomsdiktning kunde ha blivit något utöver det vanliga. Det kan vi naturligtvis djupt beklaga. En mer konstruktiv inställning är att stanna upp och verkligen förundras över hur mycket han fått göra under de aktiva åren. Ett författarskap räknas inte i sidor eller år, utan i konstnärlig tyngd och genomslagskraft.

__________

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.

Foto av Tomas Tranströmer: Ulla Montan

Foto av Staffan Bergsten: Cato Lein

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree