CD: Stravinskys Våroffer och Petrusjka
Recension, Skivor torsdag, april 7th, 2011
Igor Stravinsky: The Rite of Spring; Petrushka (BIS/Naxos) Speltid: 62’19.
Bergen Philharmonic Orchestra, Andrew Litton (dirigent)
–
En präktigare skandalpremiär får man leta efter. Publiken skrek och slogs med paraplyer medan dirigenten Pierre Monteux heroiskt fortsatte att dirigera och koreografen Nijinskij bakom kulisserna skrek takten åt dansarna. Året var 1913 och Ryska baletten i Paris förde Igor Stravinskys Le sacre du printemps (Våroffer) till dopet. Men när tumultet väl lagt sig vändes nederlaget till seger, och idag betraktas Våroffer som 1900-talets kanske viktigaste verk. Det märkliga är att det dessutom lyckats behålla den urkraft som än idag gör skandalen förståelig. Det här är musik som slår knockout på publiken.
Två år tidigare hade Ryska baletten haft framgång med Stravinskys Petrusjka, en balett som var inspirerad av dockteater och som ekade av slagdängor och positivhalarvisor. Det känslosamma och det mekaniska mötte varandra i en säregen och alltigenom modern helhet. Men det var ändå musik som var lätt att förstå och tycka om – till skillnad från den både hedniskt och maskinellt våldsamma urladdningen i Våroffer.
Båda verken har nu kommit på en cd där Andrew Litton dirigerar Bergens filharmoniska orkester (vilket förklarar den annars helt malplacerade Munchmålningen på omslaget). Skivan har prisats storligen av en del kritiker. Jag är inte lika imponerad. Nej, den är inte alls dålig. Men den är inte exceptionell. I Petrusjka vill jag ha skarpare konturer och mer relief – som i Stravinskys egen tolkning (Sony). Där finns accenterna, stinget, livfullheten, den studsande rytmen. Litton är bättre i Våroffer, även om jag kan sakna den där urkraften som river med sig allt och rumsterar om i ens inre. Vill man ta steget fullt ut är det Valerij Gergiev (DG/Universal) som gäller. Han släpper lös en så brutalt rå extas att det hela nästan går över styr. Det är på gott och ont – eller kanske bortom gott och ont. Stravinsky själv (Sony) är åtskilligt mer kontrollerad men utvinner ändå en annan intensitet än Litton. Så även om nykomlingen är helt okej kan man hitta bättre versioner. Ska vi hålla oss kvar i Norge sätter jag t.ex. Oslofilharmonikerna under Mariss Janssons högre (EMI). Men den kanske inte går att få tag i längre.
Slutligen bör påpekas att BIS försett inspelningen med påfallande få sökingångar, bara två för Våroffer och fyra för Petrusjka (mot normala 14 respektive 15). Det underlättar inte direkt om man snabbt vill hitta en specifik scen.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Foto: Stravinsky och Nijinsky (i rollen som Petrujka) 1911
