Noveller: Samlade svenska kulter
Recension, Skönlitteratur tisdag, april 12th, 2011Samlade svenska kulter
Anders Fager
Wahlström & Widstrand. 546 sidor. Utkommer 13 april 2011.
Med Samlade svenska kulter följer Anders Fager upp den titelmässigt likartade Samlade kulter som han debuterade med 2009. Upplägget är detsamma, där Fager låter mystik och ockultism integreras med den grånade vardagen till en närliggande, om än dold, realitet.
Det är ett intressant koncept, även om det kanske inte är ett genremässigt unikum. John Ajvide Lindqvist har redan planterat vampyrer i Stockholmsförorten Blackeberg, så i det avseendet är väl den skräckrealistiska oskulden redan tagen. Hur som helst, greppet genererar inte sällan en skräck som känns ”nära inpå”, och som därmed blir otäckare, till skillnad från mer ”klassisk” skräck med zombies, varulvar och så vidare, som mer tydligt distanserar sig från verkligheten. Och jag gillar det konceptet.
Det finns emellertid stora problem med Fagers samlade skräckberättelser. Visserligen bör man understryka att novellsamlingar överlag präglas av storymässig obalans, det är väl någonstans en självklarhet att vissa berättelser blir bättre än andra. Fagers största problem är dock att novellerna aldrig blir särskilt otäcka, kanske på grund av det inifrånperspektiv som han stundtals använder sig av. I bokens tredje novell, ”Mormors resa”, får vi exempelvis följa med på en bilresa tillsammans med två personer som helt uppenbart inte är mänskliga. Istället för att följa en människa som möter ett onaturligt väsen, får vi följa ett onaturligt väsen som möter människor. Det i sig är spännande, men i det här fallet inte särskilt otäckt. Kanske beror det på Fagers upplägg och stil, men skräckaspekten uteblir.
”Mormors resa” är dessutom ett bra exempel på ett annat stort problem som präglar Fagers novellsamling som helhet, nämligen narrativet. Framförallt beror det på Fagers repetitiva tendenser i sitt sätt att skriva. Här finns ett närmast maniskt upprepande av ord och formuleringar som i förlängningen inte bara bidrar till utdragna historier – det blir rent enerverande också. I ”Mormors resa” förekommer exempelvis ett återkommande mantra som berättelsens huvudkaraktär använder sig av, ”mormor ska ut och resa”. Tanken är väl att skapa någon sorts effekt, och framförallt att understryka den disciplin och målmedvetenhet som präglar karaktären, men när formuleringen upprepats sjuhundraelva gånger är jag redo att smälla igen boken. Greppet funkar inte på mig, jag blir bara trött, less och irriterad på att hela tiden bli avbruten i läsupplevelsen.
Saken är den att Fagers historier ofta väcker intresse i inledningsskedet, men sen övergår handlingen till att bli plågsamt kvardröjande, med upprepningar och utfyllnad, vilket slutligen leder till att man tappar intresset. Överlag är det just Fagers språk som är det största problemet. Det lustiga i sammanhanget är att trots att Fager rör sig långsamt fram rent handlingsmässigt, med alla sina upprepningar, så lyckas han paradoxalt nog alstra ett berättartempo som far fram i hundra kilometer i timmen. Texten är styltig och kort, genomgående intensiv med korta meningsbyggnader, inte sällan bestående av bara ett ord, vilket gör att jag på allvar blir utmattad av att läsa texterna. Det finns inte en tillstymmelse till pausering i Samlade svenska kulter, vilket i kombination med den ofta stillastående handlingen blir som att springa omkring i ett litterärt hamsterhjul.
Men nog om det negativa. Självklart är det så att Fager med jämna mellanrum får till det också. ”Den brutne mannens önskan” är till exempel en av bokens bättre noveller. Där lyckas Fager måla upp en lika omskakande som fängslande historia som har sina rötter i den svenska militärhistorien. Med Karl XII:s norska fälttåg, sedermera känt som karolinernas dödsmarsch, som storymässig fond berättar Fager historien om den norska bonden Bjarne och hans familj. Även om Bjarne är en fiktiv karaktär så beskriver ”Den brutne mannens önskan” ett skeende som förmodligen inte ligger så våldsamt långt ifrån verkligheten. Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning vintern 1718 beordrades den svenska hären att börja sitt återtåg mot Sverige, med att manskap som var i dåligt skick och med modfälld moral. Utsvultna, trötta och förfrusna nådde de blågula karolinerna norska Tydal, där Fagers berättelse utspelar sig och där man i desperation gick osedvanligt hårt åt den norska lokalbefolkningen. Det är ett mörkt kapitel i utkanten av den svenska historien som man gärna vill glömma. Fager lyckas skapa en stämning och nerv som placerar sig själv tusentals mil ifrån den nationalhistoriska romantik som stolt målats upp av herrar som Carl Grimberg och Herman Lindqvist, vilket är både vågat och innovativt. Även om Fager kryddar historien ganska ordentligt så slås jag av hur obekvämt och obekant det är att läsa en verklighetsförankrad text om hur svenska knektar brutalt går löst på den oskyldiga ortsbefolkningen.
Överlag glimrar Fager till lite extra när han tar sig an berättelser där historiens vingslag vidrör fiktionen, och då är det en fröjd att läsa. Novellen om Herman Göring fängslas jag till exempel också av. Förmodligen är det inte Fagers historier i sig som är bokens största problem, utan det handlar mer om med vilket stilmässigt hantverk han tar sig an dem. Så även om jag i nuläget längtar lite mer efter Ajvide Lindqvists nästkommande alster, så kommer jag förmodligen att läsa Anders Fagers stundande projekt också.
__________
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
Copyright/fotograf: Kalle Assbring
