Roman: Föräldrar och barn

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur onsdag, april 13th, 2011

Föräldrar och barn

Emil Hakl

Översättare: Mats Larsson

Aspekt förlag. 166 sidor. Har utkommit.

Det är lika bra att få det sagt med en gång: Föräldrar och barn är en förbålt underhållande roman.

En far och en son träffas för att promenera, äta, ta ett antal öl och ett minst lika stort antal glas enbärslikör – och för att prata, prata, prata. Det hade alltså kunnat bli en outhärdlig pratig bok. Men det blir det inte. Den är pratglad men inte pratig. Och det är en väsentlig skillnad.

På ett förunderligt sätt lyckas Emil Hakl hålla vårt intresse vid liv vad än de två männen råkar komma in på. Och det kan vara i stort sett vad som helst från kvinnor och tatargräs till Ustasja och äckliga drinkar. Till de mer oväntade samtalsobjekten hör för övrigt svenskt jaktflyg från Tunnan till Gripen. Fadern är 71 och sonen är 42. Ingen av dem är alltså någon ungdom, och de talar som två vuxna till varandra. Men oavsett ålder är ju alltid sonen son till sin far och fadern far till sin son. Det präglar relationen.

Det är genom sonen som vi får ta del av mötet, han är filtret. Och han kan bli våldsamt irriterad på fadern, speciellt när denne kommenterar sonens privatliv och kvinnor – och när han intar en lätt paternalistisk och nedlåtande attityd utan att ens märka det, så självklar är den för honom. Men det som allra mest irriterar sonen är nog ändå insikten hur lik han själv, trots allt, är fadern.  I vissa frågor kan de inte nå varandra, men deras konversation vittnar ändå om likartade intressen och förhållningssätt. Samtidigt finns där en dold tävlan och maktkamp, ett slags grabbig vilja att veta och kunna mest om allt. Både finner ett uppenbart nöje i denna böljande konversation – och i den halvt omedvetna viljan att sätta dit den andre och att få in en förstucken pik.

I en intervju med översättaren Mats Larsson säger Hakl att han skrev boken efter ett gräl med en vän och kollega. Hakl hade anklagat honom för att inte kunna skriva dialog och fick då i retur: ”Försök själv då, du som är bra!” Och det var just jämnt vad Hakl visade sig vara. Ja, han är inte bara bra på dialog, han är en ren jävel på dialog. Dessutom visar den svenska utgåvan att Mats Larsson är suverän på att översätta dialog.

Hakl odlar anekdoten och utvikningen som skön konst och kan här falla tillbaka på en tjeckisk tradition med rötter i Jaroslav Hašeks Švejk, och Karel Čapeks berättelser ur bakfickan, en tradition som senare fått genomslag hos inte minst Bohumil Hrabal och Jiří Gruša. Den ena historien föder den andra i en strid ström, och som läsare är det bara att hänga på den vindlande och roande färden.

Kanske en och annan tycker att titeln Föräldrar och barn låter vagt bekant. Och visst, rimligen måste Emil Hakl ha haft Ivan Turgenjevs klassiker Fäder och söner i tankarna. Men om han nu blinkar förtroligt till sin store föregångare så skall man inte ta det för allvarligt. Turgenjevs roman blev snart ett begrepp. Den sammanfattade en rysk generationskonflikt som också var en avgörande ideologisk konflikt, där 1840-talets liberaler (fäderna) stod mot 1860-talets radikaler (sönerna). Redan genom sin lätta omskrivning av titeln är det som om Hakl förvandlar det ödesdigra till något mer familjärt – tjeckens lite fräckt humoristiska svar på ryssens allvarliga brottning med livsfrågorna.

Men tro inte att Föräldrar och barn saknar substans. I så fall hade man säkert tröttnat efter ett tag. Men det gör man alltså inte. På något sätt lyckas Hakl, mitt i allt detta underhållande prat om ditt och datt, fånga något väsentligt i relationen mellan en far och son så att det inte bara handlar om en far och en son utan faktiskt, just det, om fäder och söner.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.