Bok: Joe Hill – Horn

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, april 18th, 2011

Joe Hill

Horn

Översättning: Gabriel Setterborg

Norstedts 432 sidor

Har utkommit.

———

”…fick han syn på sig själv i spegeln ovanför handfatet och upptäckte att det hade vuxit ut horn i pannan medan han sov. Häpen raglade han till och pissade på sina fötter, för andra gången på tolv timmar.”

För ett år sedan hittades Ig Perrishs flickvän Merrin mördad och sedan dess har Igs tillvaro liknat ett helvete. Trots att ingen blivit dömd för mordet är det i omgivningens ögon en självklarhet att det var Ig som mördade henne. Den här dagen vaknar Ig upp till en ilsken bakfylla. Kvällen innan vill han helst bara glömma. Som om detta inte var nog visar det sig att ett par horn vuxit ut i Igs panna under natten. Snart upptäcker han att hornen har en märklig makt över människor. Alla Ig träffar berättar genast sina allra mörkaste hemligheter för honom. De kan inte låta bli.

”Hornen var överdragna av hans alltför bleka hud, utom på själva topparna, som var fult, inflammerat röda, som om det i båda satt en nålvass spets på väg att tränga ut genom köttet.”

Ig får höra mängder av saker han inte vill veta. Han försöker förgäves hitta en utväg från denna absurda situation. Det svarta och fula som människor aldrig säger förföljer honom obarmhärtigt. Men hornen är också en väg till sanningen om vem som mördade Merrin. Den enda sanning Ig är intresserad av.

”Han vred på huvudet, först åt ena hållet, sedan åt det andra, och granskade sig i spegeln medan han upprepade gånger förde upp händerna och fingrade på hornen. Hur djupt satt benen?  Hade hornen rötter, som gick ända in i hjärnan?”

Historien är välkomponerad med genomgående spänning, ett sug genom boken som drar läsaren vidare. Genren är skräckroman men Horn är mer roman än skräck. Samtidigt är den full av effekter. Obehagliga detaljer, sådant Ig får reda på tack vare sin nya förmåga, ger klädsel och fyllnad till själva huvudberättelsen. Dessa mindre hemskheter skapar en lagom atmosfär av äckel och lurande fara genom hela boken. Dessutom finns det en underbar svart och cynisk humor. Utan den hade Horn kunnat bli lite platt. Karaktärerna är små men skarpt tecknade. Den tilltufsade och bakfulle Ig är särskilt charmig i sin vilsenhet. Det är svärtan, antagonisterna, som i brist på fantasi blir förutsägbara. Antingen blir det för ont eller för sjabbigt. Skurkarna är läskiga, visst. Men inte intressanta.

”Det var då han kom till insikt. Han var döende. Klart att han var. Något utövade ett tryck på hans hjärna, jajamän: en tumör. Hornen fanns inte där på riktigt.”

Trots alla övernaturliga inslag, från själva helvetet till och med, är det människorna som är det otäcka. Det är från dem den verkliga ondskan kommer. Ig får snart allt fler yttre likheter med djävulen. Men förblir hjälten. Något som ger extra kvalitet är klurigheten i Horn. Man måste tänka om, ställa sig frågor. Och trots våldet och mörkret är det en försonande bok, ett försök att göra upp med det hemska som händer ibland. Det handlar mest om kärlek, sorg och mänsklighet. De förbjudna och inlåsta tankar Ig ställs inför visar inte bara på det dåliga hos alla människor, utan också det mänskliga. Frågor om ont och gott, om människan och yttre makter, har ställts förr. Horn ställer de frågorna igen, på ett mycket elegant sätt.

—

Tove Ekström är frilansskribent och student