Deckare: Mörka strömmar

Inlagd av Tommy Johansson Recension, Skönlitteratur onsdag, april 20th, 2011

Mörka strömmar

Arnaldur Indridason

Översättning: Ylva Hellerud

Norstedts

297 sidor

Har utkommit

Det har skett ett besynnerligt mord i centrala Reykjavik – en man har hittats död i sin lägenhet med halsen avskuren, tillsynes överrumplad av en nattlig gäst utan några som helst tecken på inbrott.  Fallet hamnar på mordutredaren Elínborgs skrivbord, som strax inser att mordet har kopplingar långt tillbaka i tiden. Elínborg blir tvungen att följa i fotspåren av förmodat monster, vilket leder in henne på vägar genom tragiska människoöden, fyllda av skam, hat och sorg.  Stigande står det klart att mordet går djupare än vad någon kunnat ana, vilket strax ställer Elínborg gentemot det mörkaste av det mörka.

Arnaldur Indridasons debuterade 1997 med deckarromanen Synir Duftsins, och har under det gångna 2000-talet snabbt etablerat sig som en utav Nordens främsta och mest produktiva deckarförfattare. Genom att träffsäkert blanda väluppbyggda spänningsmoment med rejäla djupdykningar ner i verklighetens mörkaste hörn, levererar Indridason fängslande bladvändare av bästa sort. Med sin imponerande människokännedom, som ingående dissekerar både ”hjälte” och ”förövare”, lär man inte bara känna karaktärerna på djupet, man förstår dem också. Influenserna från Maj Sjöwall och Per Wahlöö, samt filmvärldens spänningsnestor Alfred Hitchcock, anas tydligt genom just denna välbalanserade klinch mellan nagelbitande spänning och gråfiltrerad verklighet.

Och Mörka Strömmar är inget undantag. Indridason understryker verklighetens komplexitet och tvingar läsaren att ingående bekanta sig med den demoniska brottslingen. Greppet känns applicerat för att ställa frågor. Vad leder fram till det otänkbara, hur kan det oförlåtliga inträffa? Vilka komponenter skyller man på, vem bär skulden? Tanken är att förstå utan att ursäkta, att lägga ihop pusslet innan man analyserar bilden. Inte för att urskulda gärningsmannen, men kanske för att peka ut samhället som medbrottsling. För det bor onekligen samhällskritik i Indridason, frågorna löper frekvent ur pennspetsen, och det står klart att han vill belysa ett problem.

En stor behållning med Mörka Strömmar är även författarens tacksamma benägenhet att inte göra tröttsamma återfall mot deckarformatets många schabloner. Visserligen finns det några kännbara element som är sedvanligt bekanta, till exempel den smått förbittrade och lite halvt livströtta kriminalaren, som jobbar för mycket och har problem med antingen sin respektive eller med sina barn. Det verkar helt uppenbart vara en besvärlig angelägenhet som ingen kriminalare lyckas undfly ifrån, vare sig i den filmiska eller litterära världen. Men annars lyckas Indridason effektivt parera sig genom gäckande stereotyper, och gör därmed Elínborgs deckarvärld till sin egen. För en deckarvän är det både förlösande och välkommet.

Vidare så måste man ju bara älska det mytiska skimmer som vilar över Island och Reykjavík. Namn som Sólrún, Rúnólfur och Sigurour Oli må visserligen testa den isländska grammatiken hos undertecknade, men känslan av att befinna sig i något slags postmytiskt sagolandskap går inte att ta miste på. Det vilar en traditionsbunden folksagonerv mellan Indridasons rader, och det är väldigt trevligt att befinna sig däri. Det passar dessutom in i deckargenren alldeles utmärkt. Arnaldur Indridason ger onekligen mersmak – det här tyckte jag var riktigt underhållande läsning.

Tommy Johansson