Historia: Svenska i Gestapos tjänst

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension måndag, april 25th, 2011

Johan Perwe

Svenska i Gestapos tjänst. V140 Babs

Carlssons förlag

Har utkommit. 278 sid.

——-

I den strida strömmen av böcker om andra världskriget och naziregimen i Tyskland 1933-1945 så är det enstaka utgivningar som skiljer ut sig. Svenska i Gestapos tjänst av Johan Perwe är en sådan. Den behandlar en mindre spektakulär sida av ämnet och den har både en moralisk och vetenskaplig ambition som är ovanlig i sammanhanget.

Johan Perwes bok handlar om Dagmar Imgart som arbetade som angivare åt Gestapo under några år på 1940-talet i en tysk småstad. Hon råkar vara svenskfödd och, inte nog med det, hon härstammar från Örebro. Detta har faktiskt en del med saken att göra. Men det viktigaste är ändå hur en ”vanlig” kvinna kunde bli angivare och skicka ett flertal av sina vänner och bekanta i döden eller till andra stränga straff. Det kunde ha varit vilken kvinna som helst. Det är den frågan som Johan Perwe kretsar omkring och som han, åtminstone delvis, ger svar på.

När Dagmar Imgart fortfarande är en okänd liten flicka i Örebro på 1910-talet heter hon Atterling. 1922 reser hon till Tyskland och gifter sig där. När hon efter kriget flera gånger blir ställd inför domstol i Tyskland så uppmärksammas hon stort i Sverige. Angiverskan Imgart blev känd och omtalad i svensk press under det tidiga 1950-talet.

Johan Perwe har haft ett omfattande källmaterial till sitt förfogande; förhörs- och rättegångsprotokoll, privatbrev, intervjuer och pressklipp. I stort sett varje sida i boken innehåller ett flertal fotnoter. Men boken är lättläst, välskriven och spännande. Vad som möjligen drar ner tempot lite grann är Perwes vana att då och då stanna upp i ett antal frågor. Sista delen av boken är ett slags sammanfattning och en moralisk diskussion. Där återkommer några av bokens teman. Det är särskilt två av dessa som är intressanta.

Det ena är att när Dagmar Imgart angav sina vänner var det en laglig handling. På vilken grund ska hon kunna dömas efter kriget? Johan Perwe skriver så här:

”Om vi ställer Dagmars agerande i relation till diktaturstatens ideologi, lagar och förordningar, kan då inte angiveriet ha uppfattats som en god gärning och en moraliskt riktig handling? Rättfärdigat av systemet. I så fall gjorde hon sin plikt som mönstergill tysk medborgare när hon informerade Gestapo om den pågående regimfientliga verksamheten. På samma sätt som medborgare i andra länder gjorde sin plikt för sitt land under andra världskriget, när de i förebyggande syfte rapporterade om suspekta händelser och misstänkta ageranden på uppmaning av nationella militär- och beredskapsmyndigheter. Så även i det alliansfria Sverige, där både statliga och privata uppgiftslämnare bistod allmänna säkerhetstjänsten i sitt arbete.

En intressant fråga i detta sammanhang är om en enskild medborgare som lever och verkar i en diktaturstat kan klandras för bristande moralisk principfasthet och oförmåga till civilkurage. Och brännmärkas för att som så många andra ha rättat in sig i ledet och följt gängse lagstiftning till punkt och pricka. Vad kan man begära av en människa?”

Detta leder till ett sidospår i boken. Johan Perwe för ett ganska långt och intressant resonemang om avnazifieringen av Tyskland efter kriget. Han menar att den var misslyckad och kanske att en småbrottsling som Dagmar Imgart fick oproportionerlig uppmärksamhet. Han skriver så här:

”Men hundratusentals misstänkta tyskar ställdes aldrig inför rätta. Siffrorna varierar, men det står klart att ockupationsmakterna misslyckades med sina ambitioner att avnazifiera Tyskland och fånga in och döma nazistiska våldsverkare och krigsförbrytare. I den nybildade västtyska förbundsrepubliken blev det inte bättre. Visserligen ställdes centrala lägervakter, ledare för einsatzgrupper och eutanasiläkare inför rätta, men hundratals jurister, åklagare och domare som deltagit i beslutsfattandet och utfärdandet av dödsdomar mot regimkritiker, gick fria. Trots att de agerat rättsvidrigt och inte följt gängse internationell rätt. Naziregimens rättsutövare undkom rättvisan och kunde på 1950-talet fortsätta att göra sin plikt som rättsutövare och klättra vidare på karriärstegen. Och fortsätta att döma andra.

Fram till idag finns det fortfarande exempel på krigsförbrytare, angivare och andra medlöpare som ostört fått fortsätta sina liv i Tyskland och andra länder. Personer som gett order om att mörda, deportera, plundra och utnyttja sina medmänniskor och varit delaktiga i processen. Förövare som bara fortsatte sina liv, som om de var helt utan skuld.”

Dagmar Imgart döms i flera omgångar. Men rättegångarna sköts inte väl, rättsläget är oklart och vissa tvivel om hennes skuld kvarstår. Men till slut får man nog säga att hon, åtminstone delvis, får betala sin moraliska skuld till omvärlden. Hon sitter i häkte, fängelse eller slutna sjukhusinstitutioner under omkring fem år. När hon blir frigiven är hon en bruten kvinna utan vänner och släktingar som vill ha kontakt.

Den andra stora frågan är varför hon blev angivare. Både i Sverige och i Tyskland befann hon sig nazistiska kretsar men hon verkar inte själv ha varit särskilt hängiven. Hon verkar inte heller ha fått betalt i någon större utsträckning. Nej hon var nog en psykiskt svag opportunist som ville stå i centrum. Johan Perwe bygger gediget under denna tankegång.

Vid ett tillfälle när hon är i Sverige låter hon sig intervjuas i veckotidningen Vårt hem. Där berättar hon att haft Adolf Hitler som middagsgäst i sitt hem i Tyskland. Senare omnämns hon ofta i svensk press som ”Hitlervärdinnan”. Författaren låter Dagmar Imgarts dotter kommentera detta: ”Allt var mammas fantasier. Många av de återvändande från Tyskland ville synas i tidningarna. Dagmar var likadan.” Men han utvecklar inte detta spår.

Det finns också antydningar att Dagmar Imgart kan ha sysslat med underrättelseverksamhet eller kanske till och med spioneri vid sina, av Gestapos sanktionerade, besök i Sverige. Inte heller detta spår utvecklar Johan Perwe så mycket.

Kvar står ett tragiskt livsöde, ett stycke mycket intressant historieskrivning och några tunga moraliska frågor att fundera vidare över.

——

Peter Ekström är medlem av Kulturdelens redaktion