DVD: En mor till salu

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan tisdag, april 26th, 2011

En mor till salu

Buskis, Sverige, 2010

Distributör: Nordisk film / Spiderbox

Regi: Ulf Dohlsten

Manus: Per Andersson och Lars Classon

Skådespelare: Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Stefan Gerhardsson m.fl.

Längd: 115 min

Finns på svensk dvd från 2011-04-20

— — —

Så kom DVD:n till En mor till salu – en utav förra årets stora sommarteatrar, signerat Vallarnas Friluftsteater med den svenska buskiseliten i spetsen. Handlingsreferatet inbegriper egentligen inte mer än att Valter Liljefors har trillat av pinnen, varpå ett infernaliskt testamente uppdagas. Det hamnar i händerna på den osympatiska dottern Rut, som är på besök från Stockholm. Valters sista vilja förtäljer att om Elsa, den kvarlämnade hustrun, gifter om sig, så tillfaller familjens hus Rut. Sistnämnda börjar därför smida en skrupulös plan – att gifta om sin inte överdrivet sörjande mor, lägga vantarna på huset, och köpa en ännu mer fashionabel lägenhet i, ja just det, Stockholm. Men det finns ett problem, var ska hon hitta en giftassugen karl?  

Och sen drar förvecklingarna igång, ackompanjerad av muterad bondhumor i kvadrat – allt från försupet prästfolk i läderkalsonger till postpubertala klimakterietanter i spetsklänning representeras ohämmat. Det låter kanske spektakulärt, men nålen har återigen fastnat i spåret och upprepar det som redan har upprepats. Buskis är ett format som undertecknad inte blir klok på. Inte nödvändigtvis på grund av humorn, utan mer för att formatet fortfarande är så omåttligt populärt, trots att konceptet är så urvattnat att vattennivån på världshaven sjunkit med flera meter.  För om det är någonting som buskis inte är, så är det att vara nyskapande.  I bästa fall lyckas man göra en variant på en variant men mer omvälvande än så blir det aldrig. Det är samma beprövade mönster som hela tiden sätts i rullning i samma beprövade nedförsbacke.

En mor till salu sällar sig till mönstret. Dialogen består till 50 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} av inklämda ordvitsar och under-bältet-skämt, som har lite eller ingenting med handlingen att göra. Handlingen i sin tur förs fram genom ändlösa förvecklingar och missförstånd, spring-i-dörrar och allmän förvirring. Vidare så är hembränt valuta, en sup försätter var man i ofrånkomlig trans, den sedvanlige kufen med talfel är av ordning representerad och allt ont kommer ifrån Stockholm. Så är det, igen, åter och alltid. Men ändå, lika lite som jag förstår tjusningen med det här väldigt tröttsamma konceptet, lika mycket förstår jag uppslutningen kring själva företeelsen – idén med sommarteater, att vara inramad av grönskjutande björkträd, korv med bröd i, under, och efter föreställningen, den porlande bäcken i bakgrunden, helhetsmässigt, den glada stämningen – folkligheten.

Ja just det, det där med folkligheten. Från en sak till en angränsande annan. Vad är det för nått egentligen? ”Folket borde återerövra folkligheten”, proklamerar Marcus Birro i sin blogg. Exakt vad han menar med det är svårt att sätta fingret på, men någonstans antar jag att han ogillar den folklighet som folket själva har valt. Birro tycker om Dan Andersson, havet, skogarna och diktarna. Jag hörde Birro prata sig varm om folkligheten under ett framträdande på Allsång på Skansen – ”Man ska inte pissa på folkligheten”, tror jag han sa, varvid sommarkvällen smekte kinderna på falurödsvenskarna. Strax efter läste jag Birros blogg att han tycker det är ett infantilt tramsande. ”Blir inte folk provocerade av att tilltalas som vore de efterblivna barn? Varför detta jävla tramsande”.

Diskussionen om folklighet snuddar vid den outtalade tvetydighet om folklighet kontra folklighet, den som åtminstone Birro ger uttryck för. Om man avtäcker ämnet så handlar det om detta, finkultur kontra fulkultur. Därav relevansen att prata folklighet i samband med Stefan och Krister. Birro tycker om Dan Andersson, men han tycker inte om Anders Lundin, åtminstone inte hans antifolkliga daltande. Det känns rimligt att anta att Birro tycker om Strindberg, men inte Stefan och Krister. Birros folklighetsideal kapsejsar därmed med folket självt. Och däri ligger den kulturella klinchen, det antaget folkliga gentemot det förmanat folkliga, snobberi (om man så vill kalla det) kontra bruna bönor och fläsk. Det är en kamp som lyser igenom i båda läger, det är landsbygden mot Stockholm, och tvärtom. Det är kanske inte fullt så enkelt, det är alltid vanskligt att generalisera. Entusiaster till Stefan och Krister uppskattar säkert en portion Lagerlöf, och tvärtom, men det är väl ändå ett obestridligt faktum att Stefan och Krister drar mer folk i Falkenberg än vad riksteatern skulle göra med sin turné av Bergmans Scener ur ett äktenskap. Högläsning av Fröding brädas av Diggiloo, och Melodifestivalen piskar allt, så är det. Jag vet detta eftersom jag jobbar med evenemangsförsäljning.

Buskis, fars och spex är bespottade format som många med glädje fullblodshatar in absurdum – det är fulkultur när det är som allra fulast, rustikt så det förslår. Samtidigt är det en tidlös företeelse som aldrig tycks dö ut, som varit älskad ända sedan Molière rev av sina bejublade komedier i mitten av 1600-talet. Med sina tusentals besökare varje år står det klart att buskis- och bondhumor fortsätter att leva, och att frodas. Det är inte generationsbelamrat, det är folkligt. Hate it or love it.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent