Roman: Den omoraliske
Recension, Skönlitteratur tisdag, april 26th, 2011Den omoraliske
André Gide
översättning Harald Heyman
förord Sven Lindqvist
Brombergs 158 sidor
Utkommer 27 april.
André Gide var en av Frankrikes allra största författare och är kanske mest känd för sin roman Falskmyntarna som utkom 1925. Romanen var revolutionerande och förnyade på många sätt den franska romanen, fram för allt på grund av dess metakaraktär. Boken som har blivit en slags bibel för metaromanen återutgavs för bara några år sedan på svenska. Nu kommer ännu en nyutgåva, denna gång Den omoraliske (1902) som ingår i förlaget Brombergs serie nobelklassiker. Gide erhöll nobelpriset i litteratur 1947
Huvudkaraktären Michel är till en början en anständig välbärgad fransman i sekelskiftets Frankrike. Han gifter sig med sin Marceline, inte av kärlek utan för att han vill behaga sin far som på dödsbädden inte vill se sin son ensam i livet. Michel är forskare och jobbar med historiska arbeten där han undersöker konst- och kulturlivet i gamla kulturer, däribland den grekiska. Han lever ett tryggt borgerligt liv kort och gott. Men något händer med honom när han tillsammans med hustrun far ut på en resa till kolonierna i Algeriet, en både fysisk och mental förvandling. Till en början är han mycket sjuk. Han hostar blod och spenderar dagarna på hotellet i Alger med att ligga i sängen medan hustrun rör sig ute i de vackra trädgårdarna. Arabiska barn gör honom sällskap på rummet då han inte står ut att vara själv, och han börjar snart avundas deras halvnakna friska kroppar då de utgör motsatsen till hans dåliga fysik. Efter att blivit smekt av döden och närapå vikt hädan, tillfrisknar han så sakteligen på hotellrummet. En av de första sakerna han gör när han kommer ut från rummet är att solbada. Solstrålarna bränner hans hud och det är en underbar känsla, ”hela min varelse levde i min hud” noterar han. Han blir nu en fri människa, en handlingens man och boken handlar i allra högsta grad om människans identitet och frigörelse.
När jag läser Den omoraliske går det inte att ta miste på att den inspirerat senare franska författare, också de nobelpristagare. Den tydligaste parallellen är Sartres Äcklet som starkt delar teman med denna. När Michel förvandlas blir historien för honom död. Han börjar förakta sitt historiska arbete och de akademiska studierna. Historien existerar inte, han vill leva i nuet istället för att titta tillbaka på stillastående döda ting. På samma premiss grips huvudpersonen Antoine av äcklet i Sartres roman, det förflutna existerar inte. Miljön i boken, där fonden utgörs av Frankrikes kolonialism i Algeriet bildar ju fonden också i Camus Främlingen där Mersault dödar en arab utan samvetskval. Kanske var Gidé en slags föregångare till existentialismen.
Det är en berättelse om den intellektuelle som slutar tro på intellektet. Människan är en fysisk varelse och bör därför leva fysiskt, genom handlingen. Det är detta Michel upptäcker när han solbadar, den fysiska upplevelsen är så mycket starkare än den intellektuella. Boken utgör en kritik mot den ”civiliserade” människan som bär kläder av anständighet. Michel vill istället klä av sig naken likt de arabiska barnen. Det omoraliska utgörs inte i första hand av handlingarna, utan av det faktum att Michel lever ett dubbelliv han inte vill erkänna.
Utgåvan har försetts med ett mycket välskrivet förord av Sven Lindqvist, författare till Utrota varenda jävel som behandlar den europeiska kolonialismen. Lindqvist skriver där att Gidé skrev boken när det för en europé ”ansågs naturligare att bränna ner en by än att solbada”. Något att tänka på.
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent
