Roman: Lådan

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur tisdag, april 26th, 2011

Lådan

Günter Grass

Albert Bonniers Förlag

Översättning Lars W. Freij

211 sidor

Har utkommit.

Günter Grass, den nu 80-årige tyske författaren och nobelpristagaren, ska fylla år och har därför bjudit hem alla sina barn för ett långt samtal. Det är åtta barn totalt.  Barn med olika kvinnor och äktenskap  som träffas för att samtala med varandra och fadern. Innan födelsedagen träffas de hemma hos var och en, för att berätta sina helt egna historier om livet.

I bakgrunden finns Mariechen, en fotograf som hela tiden varit delaktig i deras liv, och som med sin lådkamera, av märket Agfa, dokumenterat livet. Allt från det vardagliga till de  mest intima. Mariechen blir en ständigt närvarande skugga, ett vittne som med sin kamera registrerat familjens liv. Genom fotografierna får de hjälp att minnas.

Lådan har undertiteln mörkrumshistorier och det är dem vi får ta del av i bokens nio kapitel, en historia från varje karaktär således. Den är en slags fortsättning på den senaste självbiografiska romanen När man skalar lök där författaren gav läsaren skakande bekännelser, bland annat det faktum att han varit med Waffen-SS som sjuttonåring. Något som dittills varit helt okänt, förutom i en intervju som gjordes strax innan boken utkom. Men här är det inte ur författarens, berättarens perspektiv historien skapas utan istället utifrån barnen, och jag måste direkt säga att jag finner perspektivet vara ett mycket udda val. Det finns en utomstående berättare (fadern, Grass) som inleder kapitlen men sedan antar berättelsen istället jag-form där barnet får redogöra för sin och faderns historia. Det handlar alltså om författaren som skriver om sina barn som berättar om sin far, författaren. Om det låter schizofrent? Det är det sannerligen.

Om vi lämnar berättarperspektivet som i sig är rörigt så är innehållet ännu mera rörigt, så rörigt att det till slut liknar en soppa mer än en sammanhängande berättelse. Det är i stort sett ständig dialog och därmed talspråk som historierna berättas med. Barnen pratar hela tiden i munnen på varandra, avbryter varandra och försöker klämma in sin version av händelsen som värden vill berätta. Dels saknar  dialogen citationstecken, dels anges det aldrig heller vem som säger vad så man får istället  gissa sig till det. Efter ett tag blir det ganska oförståeligt. Jag struntar så småningom i att bry mig om vem som säger vad och försöker istället hänge mig till strömmen av ord, men det går ganska hackigt. Det uppstår aldrig något flyt. Istället blir det pratigt, pratigt och mer pratigt. Det pratas om det ena och det andra. Små historier flimrar förbi. Anekdoter, som på sin höjd är lustiga, men som jag aldrig får ut något vettigt av. Allt blir bara flyktigt, mycket flyktigt och när jag läst ut den cirka tvåhundra sidor långa romanen så kan jag inte säga att jag tycker mig känna Grass något närmare alls. Jag vill nog påstå att Wikipedia har mer matnyttig information om författaren än den här boken. Kanske var det inte Grass tanke att läsaren skulle få bekanta sig särskilt med författaren, men vad var då tanken? Jag har ingen aning.

Boken är dedicerad till Maria Rama, kvinnan som man får anta bär namnet Mariechen i verket. Den fungerar med andra ord som en hyllning till en kvinna som dokumenterade familjen Grass liv, men utöver det fungerar den inte alls. Lådan är en både kompositionell- och berättarteknisk röra som tyvärr inte säger mig någonting.

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent