Roman: Kärlekens historia

Det stora huset

Nicole Krauss

Excellent översättare Ulla Danielsson

Brombergs 336 sidor

Utkommer 27 april

Fotograf Casia Bromberg

Redan i sin andra roman, Kärlekens historia, visade Nicole Krauss att hon är en av de stora nutidsförfattarna. Då hon nu – sex år senare – låter oss som väntat länge på hennes romankonst, få följa med på en resa i tid och rum där ett monstruöst skrivbord är den sammanhållande kraften, förnekar hon sig inte. Hon är en mästare på att skapa flerbottnade karaktärer och få dem att interagera med varandra. Men det är inte det som är det mest imponerande utan istället är det det faktum att hon med stor tilltro till läsaren, låter sambanden mellan romanens fyra delar endast anas mellan raderna.

Krauss karaktärer är alla offer på ett eller annat sätt och de är nästan alla av judisk härkomst och allas liv påverkas av förintelsen.

I Stå upp får vi följa en kvinnlig författare som av en tillfällighet får ett väldigt skrivbord av en chilensk ung man. Han antyder att självaste Lorca ägt det. Skrivbordet blir synonymt med hennes författarskap och när hon tvingas lämna det ifrån sig, förlorar hon sin kreativitet. I sin jakt på att återfå skrivbordet, tvingas hon möta sig själv och sitt öde.

Samma skrivbord har under en annan tidsperiod liknande betydelse för en annan kvinnlig författare. I Simpölar handlar det om Lotte som nogsamt förträngt de svåra minnen hon har från förintelsen och ett livsval hon gjort som mycket ung. Detta omvandlar hon till ångestladdad fiktion. Allt berättat av hennes man som efter hustruns död upptäcker en väl fördold hemlighet som för alltid förändrar minnet av henne.

I Sann godhet är det fadern till den komplicerade sonen som talar. Det som från början tycks vara en självcentrerad fars vilja att avlasta sig ansvaret för att sonen blivit den han blev, övergår efterhand att bli något helt annat. Istället för kyla och sarkasmer, möter vi en känslig själ som sedan sonens födelse fruktat det värsta. Kopplingen till skrivbordet är subtil och ödet visar med hela handen att ingen kommer undan.

Titeln, Det stora huset är både representativt för livet som levs hos Yoav och Leah i det stora huset i London och kopplingen i tid och rum mellan människor och kontinenter vilka på olika sätt binds samman.

Där – i huset i London – bor även fadern, Weisz, vars rädsla att något ska hända ungdomarna, tar sig nästan sjukliga uttryck.

Weisz handlar med antikviteter och antika möbler. I botten finns en drivkraft av det mer sällsamma slaget. Han letar oavbrutet efter det bohag nazisterna stal från judiska familjer och målet är att bygga upp hemmen som de en gång var. Som ledstjärna har han ett judiskt talesätt som säger att varenda judisk själ är uppbyggd kring det brunna templet och det enda vi därför är i stånd att minnas är detaljer. Helheten kan vi inte omfatta. ”Men om alla judiska minnen smältes samman, om vartenda ett av de heliga fragmenten återigen förenades till en enhet, skulle huset kunna byggas upp igen”.

Gemensamt för människorna i Krauss roman, är att de i jakten på det de förlorat i det förflutna, mister än mer i nuet. De är tungt klädda i sina öden.  Historiens fasor klöser lyckan av nuet och ingen lutar sig förnöjsamt bakåt och njuter stunden.

Författaren är en mästare i att beskriva inre dilemman och göra läsaren delaktig i de stora, svåra livsfrågorna. Och någonstans under alla disparata historier finns en av de svåraste : Hur lever man vidare med minnet av förintelsen? Kan man, som Krauss låter Weisz säga, få tillbaka lite av sin historia om man kan återerövra ett förlorat ting?

Det var längesedan jag grät så hejdlöst då jag läste en roman. Men att läsa Det stora huset är som att möta det svåra i sig själv sett genom alla människors lidande. Formulerat med stor omsorg och människokännedom. Det är sorgligt vackert. Och jag säger det igen. Det är mästerligt.

AGNETA WISTRAND ROSENDAL är författare och ingår i kulturdelens redaktion