Hem » Övrigt, Recension » Samtal: Städernas svall

Samtal: Städernas svall

Städernas svall

Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark

Norstedts förlag. 236 sid. Har utkommit.

—-

Ulf Peter Hallberg (UPH) och Carl-Henning Wijkmark (CHW) har träffats i olika storstäder, Paris, Wien, München, Barcelona, Helsingfors, och tillsammans skrivit boken Städernas svall.

Vad är det för svall?

Jag uppfattar det som en förnimmelse av frihet och möjligheter som de stora städerna ger ifrån sig. Även på håll, när man inte är där.

De tillhör väl olika generationer? CHW är äldre och mer uppburen. UPH yngre men knappast någon debutant.

Nej de är erfarna och lärda författare. Och de har båda en ibland ganska högtravande ton. Deras samtal är ofta spirituellt, lättflytande och intressant. Men rätt ofta gyttrar det ihop sig till akademisk namedropping och citattävlan.

Men visst kan man då och då få känslan av att det snarare är UPH som intervjuar CHW än att det är ett jämspelt samtal?

Ja, men det må vara hänt. Båda är ändå delaktiga i hög grad. Och boken handlar, åtminstone delvis, om vad de har skrivit tidigare. Det är ständiga syftningar på och citat ur deras tidigare böcker.

Fast också en hel del om äldre författarkollegor. Några kända som Charles Baudelaire, Walter Benjamin och Edith Södergran. Andra som börjar på att glömmas – Bertil Malmberg, Hugo von Hofmannstahl och Ture Janson.

Det blir mycket litteratur och bland alla samtalens teman och underteman handlar det ibland om kulturens nödvändighet. De tar fram olika exempel på detta från Finska vinterkriget. ”I Göran Schildts Vinterkriget som fars kan man studera hur denne unge man använder sin tid under vinterkriget till att skriva en essä om André Gide och att lösa frågan om det banalas problem. Det är en oresonlig bekännelse till det intellektuella mitt under pågående krig. Det finns en enorm styrka i att han inte säger att nu finns det viktigare saker.” (UPH).

”Harry Järv låg i skyttegravarana under vinterkriget med en kamrat och de diskuterade inget annat än konsthistoria och estetikens problem medan kulorna visslade. Han var ändå aktiv officer, dekorerad krigshjälte. Men det var viktigare att man diskuterade konsten.” (CHW).

Det där påminner om vad Winston Churchill sa 1942 mitt under Andra världskriget när det engelska parlamentetet ville dra in det statliga stödet till kulturen. Hans svar var ”If we don’t maintain the arts, then what are we fighting for?”

Ja, där har denna bok ett mycket sympatiskt ärende.

Visst anar man att den kultur UPH och CHW beundrar och finner livsnödvändig är en urban företeelse?

Javisst, civilisation är lika med storstad hos de båda.

Men de lyckas också spä på olyckliga myter som det för skapandet nyttiga i att konstnärer ska lida. Om August Strindbergs tid i Berlin säger CHW så här: ”Han var väldigt illa ute och var tvungen att ta emot pengar av svenska kolonin här. De hjälpte honom, han var förmodligen fattigare än vare sig förr eller senare. Det var ett bottenläge, men det gav honom kraften att skriva Inferno.”

Apropå myter talas också om bildkonst. Återigen sägs det att Vendomekolonnen störtades på initiativ av Gustave Courbet under Pariskommunen 1871. Så lärda herrar borde veta bättre.

Fast resonemanget om Hugo Simberg, Albert Edelfelt och den sympatiska döden är intressant. Och hur högkulturen har en annan ställning än i Sverige. Kan det bero på det nationalistiska?

På skyddsomslaget finns en målning av impressionisten Camille Pisarro. Det är det gamla Paris – drömmen om Paris. Ett nostalgiskt drag. Gammalmansfunderingar.

Tyvärr understryker valet av typografi på omslaget det draget. En hemsk fejkad skrivstil har använts till bokens titel. Det illustrerar ett slags gubbig blommighet som går genom boken och som kommer till uttryck genom allmänna uttalanden om ”kvinnan” och liknande.

Det där var väl inte helt rättvist. Mycket är stringent och associationsrikt. I avslutningen på restaurang Kosmos i Helsingfors, där jag själv suttit solitärt och ätit Vorschmack, så är känslan av vemod och kultur så exakt. En blandning som hör hemma just i storstaden.

Lustigt att Helsingfors fick vara med men inte Stockholm.

Ja, boken är ingen reseskildring. Men resandet ger perspektiv. Dessutom hävdar de att Helsingfors är närmare det europeiska än vad Stockholm är.

OK, men de hade inte behövt stila så mycket. Det verkar som om de har njutit av att få använda obegripliga ord som ressentiment, skatofag och kosmogonisk.

Det kan man väl förlåta. Du får slå upp vad de orden betyder. Jag blir ändå lite avundsjuk. Att kunna samtala med en vän vid ett cafébord i Paris är alltid avundsvärt. Så här på distans känns det som tankarna lyfter bättre där. En fläkt av det samtalet fick man här.

——

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree