DVD: Leva sitt liv
Film, Recension, Videohyllan lördag, maj 28th, 2011Leva sitt liv
Originaltitel: Vivre sa vie
Drama, Frankrike, 1962
Distributör: Njutafilms
Regi: Jean-Luc Godard
Skådespelare: Anna Karina, Sady Rebott, Guylaine Schlumberger, André S. Labarthe
Längd: 83 min
Finns ute på svensk DVD
— — —
I stumfilmen finns en rad tekniker för att framkalla de starkaste känslor och uttryck från en skådespelare. Att nyttja ett intensivt kroppsspråk och få kroppen att berätta det som inte kan sägas med ord är ju som bekant något som Chaplin var en sann mästare på. Men istället för att förlita sig på hela kroppens rörlighet och gestikulerande kan man också gå åt det andra hållet och förlita sig enbart på ansiktet. Ansiktet som med dess drag, ögon och tårar säger lika mycket som vad munnen yppar, om inte mer. Carl Theodor Dreyer använde sig av denna teknik i sitt mästerverk La Passion de Jeanne d’Arc där hela filmen i stort sett uteslutande innehåller närbilder på Maria Falconettis (Jeanne d’Arc) plågade ansikte. Närbilden på ansiktet skapar en särskild intimitet och nakenhet och då ögonen är själens fönster är det verkligen en bit av Falconettis själ vi ser när tårarna rinner ner för hennes ansikte. Få bilder i filmhistorien är så starka som just närbilderna i La Passion de Jeanne d’Arc.
Det är därför inte någon slump att Nana (Anna Karina) går på bio och ser nämnda film med sin dejt i början av Leva sitt liv då det är stumfilmens estetik och stilism som är ett bärande tema i filmen. Nana är en ung parisiska som har skådespelardrömmar men som inte lyckas något vidare. Hon jobbar lite i en skivbutik men lyckas inte få ihop pengar till den försenade hyran. Efter att ha blivit utslängd på gatan söker hon upp en gammal väninna som nu försörjer sig genom prostitution. Utan pengar och med sina framtidsdrömmar krossade börjar också Nana prostituera sig. Men hon blir snart vän med en av sina torskar och bestämmer sig för att sluta sälja sin kropp, något som hennes hallick inte direkt uppskattar…
Det finns flera uppenbara stumfilmsaspekter i filmen. För det första är den berättad i tolv scener där varje scen inleds med en titelruta med vit text mot en svart bakgrund där vi får innehållet beskrivet för oss. Jean-Luc Godard låter också ljudet försvinna helt för några sekunder och istället texta dialogen när vi ser karaktärerna prata, ett uppbrott som kommer överraskande men blir mycket starkt då filmen i övrigt är en ljudfilm. Då en vanlig spelfilm bygger på kontinuitet såväl i klippning som i ljud bygger Godards film istället på diskontinuitet, något som blir tydligt med titelmelodin som filmen igenom spelas uppstyckad. Musiken spelas i några sekunder, sedan tystnad. Musiken fortsätter, sedan tystnad. Och så fortsätter det. Det är ett briljant grepp då Godard förstått att det är tystnaden i en film som är den starkaste effekten, inte tvärtom. När jag ser en valfri nutida Hollywoodfilm så blir det så uppenbart att filmerna räds tystnaden. Man slänger på sjuttiofem ljudspår samtidigt och en antingen sentimental eller bombastisk musik som hela tiden styr hur vi uppfattar bilderna. Men musiken är endast där för att tydliggöra stämningen i scenen, och den blir då övertydlig. I Leva sitt liv är det istället i tystnaden efter de korta musikstyckena som styrkan finns.
Godard förlitar sig inte bara på stumfilmen och närbilden utan ställer sig också i opposition mot denna. Det är tydligast i filmens första scen där Nana sitter på ett café med en vän och lutande över disken röker en cigarrett. Här befinner sig kameran ständigt bakom karaktärerna och filmar deras ryggar och bakhuvuden. Vi hör dialogen dem emellan men ser inte munrörelserna. Snart upptäcker man dock att ansiktena går att skymta i en spegel och efter ett tag ser vi mer och mer av karaktärerna. Istället för ansiktsbildens närhet bygger fotot istället på distans. Som åskådare vill vi ta del av karaktärernas ansikten men blir bara serverade två ryggar som pratar med varandra. Genialt.
Leva sitt liv är en av Godards starkaste sexiotalsfilmer. Den är inte lika cool och livsbejakande som Till sista andetaget och kanske inte heller lika formmässigt radikal som Tokstollen eller Utflykt i det gröna, men det är fortfarande filmkonst när den är som bäst. Till sist kan jag nämna en scen där ett gäng gangsters utför en ”drive-by shooting” utanför en bar som Nana håller till på. Samtidigt som skottsalvorna avlossas sker en kulspruteklippning där bildrutorna hackar fram till ljudet av kulor som viner i luften. Den scenen sammanfattar i mångt och mycket Godard, allting kan hända, och det gör det också. Man kan inte annat än älska hans filmer.
— — —
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent
