Roman: Min kamp 2
Recension, Skönlitteratur söndag, maj 29th, 2011Min kamp 2
Karl-Ove Knausgård
Norstedts 592 sidor.
Översättare: Rebecca Alsberg
Utkommer 30 maj 2011
Få verk inom den nutida nordiska litteraturen har varit så omdiskuterade och hypade som Karl-Ove Knausgårds Min kamp, en romansvit om sex böcker som totalt omfattar cirka 3000 sidor. Oftast har diskussionerna inte handlat om själva romanerna och deras litterära kvalitet utan istället om huruvida detta mastodontprojekt á la Prousts På spaning efter den tid som flytt, är ett dumdristigt drag där Knausgård så att säga tagit sig vatten över huvudet. Pretentionerna med ett storverk av denna rang har fått människor att bli upprörda, på riktigt. Det är inte bara omfånget som folk stört sig på utan också tillvägagångssättet och innehållet. För Knausgård skriver om sitt liv, om sitt gamla och sitt pågående, och han exponerar därmed alla sina nära och kära, sina vänner och andra författare. Och han gör det med deras riktiga namn, inget är fingerat. Får man skriva så öppenhjärtigt om sin familj och vänner när tusentals människor kommer att läsa romanerna. Knausgård utelämnar fullständigt sig själv och sin familj, men till vilket pris?
Jag har inget svar på den frågan, för egen del är jag också helt ointresserad av den moraliska aspekten. Men det jag kan säga är att den som tror att Min Kamp är en privat dagbok tar fel. Det handlar istället om att Knausgård tar avstamp i vardagen, i det privata och omvandlar detta till en allmängiltig litteratur. Ett konstverk som trots att det handlar om författaren själv, också handlar om mig, om dig och om alla människor. Knausgårds egocentricitet är inte uppblåst, den är inte heller ett hinder, den är det fundament som hela romanprojektet vilar på. Men han stannar inte vid sig själv, han går utanför sig själv och berör allt det andra. Han skriver om livet, såväl det vardagliga som det storslagna vackra, och han gör det med fotografens blick där de små detaljerna är så oerhört viktiga för helheten.
Då den första romanens tematik rörde sig kring minnets komplexitet och dåtiden, och då särskilt barndomen och uppgörelsen med fadern, en fader han aldrig riktigt känt och alltid varit rädd för, är denna andra del istället en studie i nutid och vardagsrealism. Romanen tar sin början 2008 då Knausgård precis avslutat den första delen av sviten. Han bor sedan många år i Sverige med sin fru Linda och deras två barn. Romanen handlar i mångt och mycket om uppbrottet från Norge, skilsmässan från dåvarande hustrun och hans nya liv och kärlek i Sverige.
I en av boken första scener beger sig familjen till dotterns dagiskompis för att gå på dennes kalas. Karl-Ove, som inte är något bra på kallprat, ska genomlida x antal timmar med andra föräldrar från dagiset och det meningslösa pladder som uppstår då man ska försöka umgås med människor man inte har någon relation till annat än att ens barn går på samma dagis. Han sätter sig i ett hörn med ett glas rött, lutar sig tillbaka och låter de andra föräldrarna hålla i samtalen medan han längtar därifrån. Han blir irriterad över att det serveras nyttigt vegetarisk mat, vad är det egentligen med svenskarna och deras extrema hälsotänk. Inte ens barnen får riktigt godis i sina godispåsar utan istället något jävla naturgodis. I Sverige handlar det om att äta rätt, vara rätt, tänka rätt. Mammorna på dagis följer alla olika kostdieter och bantningskurer och när föräldrarna diskuterar huruvida dagiskooperativet ska börja servera kött (tidigare var det vegetarisk mat som gällde) så vill man i alla fall ha korv med hög kötthalt. ”Jag trodde korv var korv, visste ingenting om den världen som öppnades inför min ögon den kvällen” skriver han. Kulturkrockarna mellan den ”moderna” svenska människan och den mer traditionella norrmannen i form av huvudpersonen börjar där.
I och med denna bok blir det tydligt att Knausgård är en exilförfattare.. Romanen handlar i mångt och mycket om den svenska konformismen och den konflikträdsla som jaget ser. Det är särskilt intressant att få Sverige beskrivet av någon som inte är svensk, utan istället kan se på Sverige utan de svenska glasögonen. Konformism, att alltid vara lojal mot gruppen och inte komma med några tveksamma åsikter som står utanför de dominerande är ett återkommande motiv. När Karl-Ove hyr ett rum på ett författarförlag för att skriva på sin roman blir datorer och kameror där en dag stulna. De andra författarna vägrar tro att det är missbrukarna som ständigt hänger utanför porten, som kan ha gjort det. Man ska inte skylla på de svaga och annorlunda, argumenterar de. Karl-Ove menar att det är självklart att det är pundarna som har snott deras utrustning, men det kan inte de vänsterkulturella människorna gå med på. Det är befriande att läsa en roman som är så politiskt inkorrekt, därför att den är sann i sina betraktelser. Knausgård framstår som en ganska konservativ man med sina tankar men det är ärligt och utan förbehåll. Han träffar ofta helt rätt i iakttagelserna över den rent av patetiska svenska konformiteten där den rådande hegemonin alltid måste följas, om inte är man en suspekt figur.
Uppbyggnaden är likartad den i den första delen. Nutida passager blandas med minnen, även om de här är desto färskare än i den första. Knausgård tillåter sig också glida in i mer essäistiska passager där han diskuterar litteratur och filosofi och hur olika tankesätt har format honom som människa och författare. De känns aldrig påtvingade utan flyter på ett naturligt sätt ihop med ramberättelsen. En av de mer slående passagerna är när Knausgård skriver om världens likriktning, och hur den mer och mer smälter samman till en och samma stat. Han exemplifierar resonemanget med den tyska författaren Ernst Jünger som 1949 skrev att vi i framtiden kommer närma oss en världsstat. Knausgård menar att det är vad som håller på att ske, och som till stor del redan har skett. Vi är alla demokrater, alla liberaler och skillnaden mellan stater, kulturer och människor demonteras för att istället bli ett. Men i vår strävan efter jämlikhet blir vi likgiltiga: ”I vårt århundrande är till och med drömmarna likadana, till och med drömmarna något vi omsätter. Lika mycket värda, det är bara ett annat uttryck för likgiltiga.” En slående beskrivning över hur världen är idag och som ju också förklarar den konformism som råder i det svenska samhället då denna existerar på grund av att allt är likriktat.
I berättelsen centrum står dock först och främst kärnfamiljen och jagets egna tankar om sig själv som pappa. Redan i den första boken fanns en rädsla från jaget över att ha blivit som sin far. Har han delar av svinet till sin far i sig, och i så fall varför när det var en av de personer som han hatade mest. En sådan iakttagelse är när han irriterar sig på att deras unga dotter kladdar med maten över hela bordet när hon äter. Han vill göra rent bordet och tvinga henne att äta anständigt utan en massa kladd. Men så minns han att det var just det han hatade själv när han var liten, att han inte fick spilla så lite som en smula bröd på bordet för då skulle hans far få ännu ett vansinnesutbrott. Bara att han tänkt samma tankar får honom att skämmas djupt, särskilt då hans dotter bara är något år gammal och inte på något sätt förstår sig på begreppet bordsskick.
Det finns en konflikt mellan den unge ensamma Knausgård och den äldre småbarnspappan. Han behöver fortfarande sin ensamhet och han vill inget hellre än att låsa in sig i några dagar och bara skriva, skriva, skriva. Men med en familj kommer ansvar, ett ansvar han har svårt att leva upp till. På det gnager också det dåliga samvetet, är verkligen litteraturen viktigare än hans egen fru och familj.
Det var längesen jag läste en bok som så totalt fängslat mig som den andra delen av Min kamp. Egentligen händer det inte särskilt mycket, om man med händelse syftar på det extraordinära. Det är tvärtom en skildring av ett ganska vanligt liv med alla rutiner och måsten, skillnaden är väl att det är en författare vi följer och inte en lönearbetare. Boken påminner mig om filmrörelser som den franska nya vågen och den italienska neo-realismen där filmerna inte så mycket rör sig kring en intrig utan bara handlar om livet självt, utan några större överraskningar. Det finns ingen direkt början och inget riktigt slut varken i filmerna eller denna roman. Livet bara rullar på, så som det är för oss alla.
Det är Knausgårds förmåga att göra den mest enkla händelsen intressant som är den stora bedriften. En vän säger i boken till Knausgård att han kan skriva tjugo sidor om ett toalettbesök och få det mäkta intressant, den iakttagelsen sammanfattar tydligt denna boks väldiga styrka.
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent
