Skönlitteratur: Safari med döden

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur tisdag, maj 31st, 2011

Safari med döden

Jan Mårtenson

Wahlström & Widstrand 370 sidor. Har utkommit

———

Det är sig likt. Detta är den 39:e boken om antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan. Och hur är det med honom då? Jo, han klappar sin siameskatt, lullar runt i Gamla stan, sörplar dry martini och äter lax med sin flickvän. Inga stora överraskningar alltså. Nästan inga små heller.

En dag pinglar kamelklockan i butiken och en kraftig man med blanka knappar på klubbkavajen stiger in och vill byta en gustaviansk byrå mot en exklusiv safari till Tanzania. Med huvudet fullt av sina gamla pojkdrömmar slår Homan till. Handslag. Deal. Genom sin vän Ellen blir vår hjälte snart också ombedd att titta närmare på en ung mans dödsfall. Den döde har ett mörkt förflutet som legosoldat i Afrika. Polisen har stämplat det som självmord men de anhöriga är övertygade om att mord ligger bakom. Modern till den unge mannen öppnar sin garderob och visar Homan några föremål sonen tagit med sig hem. Märkliga avbildningar av djur och människohuvuden. De visar sig vara medeltida bronsskulpturer från kungariket Benin. Ovärderliga. Efter bara någon dag hittas kvinnan nedslagen och föremålen är försvunna. Johan Kristian Homan blir snabbt misstänkt för brottet.

Men det är när vår käre antikhandlare åker iväg på safari som det verkligen börjar hända saker. Hans medresenärer är en udda samling människor som alla verkar ha två saker gemensamt: Pengar och Afrika. Därefter följer mord, människoätande lejon, vapenhandel och blodsdiamanter i en enda röra. Ensemblen är densamma som alltid. Bredbröstade, högljudda män med whiskeyglaset i nypan. Snygga svala kvinnor i vita linnebyxor och pärlor i örsnibbarna. Allesammans mer eller en aning mindre överklass. De är sig också lika, igenkännliga från de andra böckerna. Tacksamma deckarfigurer. Men förutsägbara.

Den inbitne Homan-älskaren kommer inte bli besviken på sin hjälte. Han säljer fortfarande ostindiskt porslin, knaprar kardemummakaka och lägger sin näsa i blöt. Framförallt filosoferar han. Tankarna hoppar hit och dit och runt i inte helt relevanta cirklar. Lite grann om politik och könsroller. Lite grann om Morden i Midsummer och det svenska försvaret. Och inte så lite om att det var bättre förr. Homan är karismatisk på sitt eget vis. Välbekant som en nedsutten fåtölj. Men flera gånger blir jag både trött och irriterad på hans gubbunkna åsikter. Samtidigt är det de irrande tankegångarna och Homans bekväma karaktär som sätter sin prägel på boken. Gör den en gnutta mer speciell.

Safari med döden är inte helt välskriven men inte totalt ocharmig. Det är svårt att få en överblick av intrigen när så stora saker som vapenindustri, krigsdomstolar och folkmord i flera olika länder är inblandade och därför blir resultatet lite väl fladdrigt och diffust.  Utspätt. Det är knepigt att bilda sig egna uppfattningar om vem som är skurken och vem som har en affär med vem när man inte har tillgång till informationen själv. Johan Kristian pratar, skvallrar och frågar ut och det är bara därifrån vi kan få fakta. Det går inte att se något mer eller annat än vad Homan ser. För lite psykologi och för mycket fläskiga ingredienser. Lite krigsbrott här och lite diamantsmuggling där. Jag kan inte komma i kontakt med det, inte greppa det och sådeles inte engagera mig i det. På sätt och vis håller jag med Johan Kristian, det var nog lite bättre förr.

—

Tove Ekström är student och frilansskribent