DVD: Teorema
Film, Recension, Videohyllan onsdag, juni 1st, 2011Teorema
Drama, Italien, 1968
Distributör: Studio S
Regi: Pier Paolo Pasolini
Skådespelare: Terence Stamp, Silvana Mangano, Massimo Giroto, Laura Betti
Längd: 95 minuter
Ute på svensk DVD från 2011-04-20
— — —
I inledningsscenen av Pier Paolo Pasolinis Teorema möts vi av en man som har skänkt sin fabrik till sina arbetare. Murvlarna är där och frågar arbetarna huruvida de fortfarande är arbetare om de tar över ägandet av fabriken, eller om detta gör dem till några slags halvborgare då ägande är något borgerligt i sig. En vild diskussion om klasskampen uppstår och arbetarna kan inte svara på ifall de sviker sina ideal eller inte i och med ett övertagande av fabriken. Ett klipp sker och vackra bilder över ett torrt ökenlandskap där sandbyar blåser förbi följer. Citatet ”Gud ledde sitt folk över denna öken” följer samtidigt som filmmusiken börjar ljuda. Det är en mycket suggestiv sådan, komponerad av giganten Ennio Morricone och dirigerad av Bruno Nicolai som bäst kan beskrivas som en slags melankolisk jazz där saxofoner och andra blåsinstrument dominerar.
Sedan kommer bilder på en borgerlig familj som bor tryggt i sitt palatslikande hus någonstans på den italienska landsbygden. De får en dag besök av en främling, spelad av Terence Stamp, men vad han heter eller var han kommer ifrån är oklart. Han börjar röra runt i skallen på samtliga medlemmar av familjen och en individuell frigörelse börjar ske. Sonen går till sängs med främlingen, han kan äntligen leva ut sin homosexualitet. Främlingen förför sedan såväl den uttråkade hemmafrun som den neurotiska dottern, och den enda han inte belägrar i familjen är fadern.
Men så en dag är han plötsligt borta. Han som gav mening och lycka åt familjemedlemmarna i deras passiva och meningslösa borgerliga liv, och de blir alla mer eller mindre galna. Dottern hamnar i trans medan modern tvångsmässigt börjar söka upp prostituerade. Sonen får hybris och börjar måla tavlor som ska förändra synen på konsten medan fadern ligger apatisk i sängen och inte förmår sig att ta sig till arbetet. Deras frigörelse är på samma gång början på en självdestruktiv resa.
Teorema är definitivt en av Pasolinis mer experimentella filmer och själva sinnesbilden av en art house film. Filmen har en nästan total frånvaro av ett egentligt narrativ. Det klassiska Hollywood-berättandet där klippen följer en orsak-verkan-relation är som bortblåst här, istället hoppar filmen mellan olika scener, till synes oberoende av varandra. Scenerna flyter ihop till ett slags kollage och istället för att försöka hitta någon röd tråd är det bara att luta sig tillbaka och njuta av bilderna. Filmen är fylld av symbolik, såväl katolsk som politisk sådan och det är också så man måste läsa filmen för att få ut något fruktsamt av upplevelsen.
Filmen som är gjord 1968 är verkligen ett barn av sin tid och måste ses i den kontexten, ett Italien som var konservativt katolskt samtidigt som den marxistiska vänstern och dess rörelse skapade stora svallvågor i samhället. Pasolini, som var medlem av kommunistpartiet såväl som katolik, står med en fot både i religionen och politiken och försöker i Teorema sammanställa dessa. Främlingen är därför en symbol för Gud eller djävulen, eller kanske en kombination av de två. Pasolini menar att borgerligheten är så fjättrad i sina bojor att när de invanda konventionerna hotas så krackelerar fasaden helt. Borgerligheten lever bara för sin egen njutnings skull på ett högst materiellt plan, men det är bara yta. Under ytan finns inget annat än tomhet och smärta. Det är när främlingen kommer och skakar om konventionerna och lösgör familjen från bojorna som de helt tappar fattningen. Och när de väl ska konfronteras med verkligheten så klarar de inte av det. Frigörelsen blir istället deras undergång. Alternativet till den borgerliga materialismen är istället religionen eller socialismen. Religionen och socialismen är inte heller några direkta motsatser i Pasolinis ögon, tvärtom så skildrade han Jesus just som en socialist i sin film Matteusevangeliet (1964).
Teorema är en fascinerande film. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag fullt ut förstår den, för det gör jag inte. Men det är en stilistiskt fulländad film där det vackra fotot tillsammans med den suggestiva musiken och den associativa klippningen skapar en mäktig upplevelse. Filmen är på många sätt en spegling av den motsägelsefulla Pasolini, mannen som var både katolik, kommunist och homosexuell. Den blir ett potpurri av tro och ideologi där andlighet och politisk medvetenhet är de vapen som bör användas för att bekämpa en själslös burgeois.
Vad som är högst ironiskt i sammanhanget är att då filmen kom ut kritiserades den både av den katolska kyrkan och den marxistiska vänstern. Kyrkan menade att den var blasfemisk och förespråkade promiskuitet medan vänstern menade att filmen visade ett visst förbarmande med borgerligheten. Det känns som en typisk illustration över outsidern Pasolini. Han accepterades inte från något håll utan hamnade alltid emellan. Utesluten ur kommunistpartiet på grund av sin homosexualitet, mer eller mindre bannlyst av kyrkan på grund av sin konst. Pasolini stod alltid ensam.
— — —
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
