Serier: Full sysselsättning

Inlagd av Tommy Johansson Recension, Serier måndag, juni 6th, 2011

Full sysselsättning

Pontus Lundkvist

Galago 134 sidor.

134 sidor

Jag stiftade bekanskap med Pontus Lundkvists kontroversiella  alster i Rocky Magasin #1 2010, där han med förvånansvärd pricksäkerhett avhandlade vad som hände med 90-talet subkulturella ungdomsgäng – i synnerhet de som bodde i anonyma bruksorter och kom från den övre medelklassen, samt hade, i sin fruktlösa jakt på tillhörighet och identitet, lidit avsevärda kval från sina i hemlighet upphöjda ideal – punkarna och hårdrockarna. För att inte tala om pennalismen från allas gemensamma nemesis, ”braksvennarna”. Lundkvist förklarade hur dessa intellektuellt begåvade outsiders, under TV-mediets revolution, rest sig som en Fenix ur askan för att, om än ur ett något löjeväckande perspektiv, inta platsen som dagens insatta mediaprofiler. Dåtidens finniga punk –och rockwannabies, blev således dagens kreddiga programledare och radiopratare. Låter det invecklat? Lite överanalyserat kanske? Det är förståeligt – det är Lundkvist som håller i tecknarpennan, och då blir det så.

Samlingen Full Sysselsättning är en slags antologi där Lundkvist har samlat skämtteckningar och restaurerade kortserier från sin karriär som satiriker. Framförallt är det publikationer som samlats från Galago och Det Grymma Svärdet, där det sistanämnda  drivs av Lundkvist själv. Han beskriver det som ett magasin i kategorin  utanförskapshobby, alternativt som ett bokfanzine med ett allmänkulturellt intresse. Exakt vad det innebär vet nog bara Lundkvist själv.

Om man har bra koll på Lundkvist så känner man naturligtvis till det rabalder som han och några skämttecknare, bland annat Simon G, skapade tillsammans med Galago och deras temanummer Stoppa borgarna, under valrörelsen 2005. Särskilt Lundkvist fick många nedsänkta ögonbryn riktade åt sitt håll med sin minst sagt kontroversiella skräckprofetia Golfarupproret, som för övrigt finns representerad längst bak i Full Sysselsättning. Där berättas historien om hur gräddhyllans golfare, på given signal av det blåa etablissemanget,  plötsligt förvandlas till mördare och våldtäktsmän för att sedan gå lös på bidragstagare, utlänningar och oliktänkande. Parallellerna till Det Tredje Riket var uppenbara och liknelsen mellan nazister och moderater var allt annat än diffus.  Reaktionen från självaste Carl Bildt löd: ”Det är nog dags för en rejäl dementi på temat att just folkmord, våldtäkter och lemlästade barn ägnar sig inte de nya moderaterna åt.”. Än värre, tyckte de blåa, var att både LO och SSU fanns med på detta osmakliga bålbrännartåg av den borgeliga välviljan, vilket skapade rubriker i den handgnuggande kvällspressen. Naturligtvis…

Pontus Lundkvist är, vilket man förstått sedan långt tillbaka, en gränsöverskridande provokatör som med glädje brännt sönder lamellerna på sina moraliska bromsklossar. Han är en satirtecknare av närmast oöverträffade mått där begreppet politiskt inkorrekthet inte riktigt räcker till. Full sysselsättning är full av exempel. En moderat SS-soldat som tvingar ett gråtande barn att sodomisera sin farfars avhuggna huvud är väl rimligtvis inte politiskt inkorrekt – det spränger naturligtvis alla gränser och är något helt annat. Antingen så är det så urspårat och i sammanhanget  överdrivet att det på nått sjukt och osmakligt sätt blir det allra mörkaste av svart humor, eller så är det just bara osmakligt. Men även om många av Lundkvists teckningar är både sjuka och osmakliga så fyller de ändå en funktion.

Politiskt är det i alla fall. Med ett budskap som inte nödvändigtvis riktar kritik mot något speciellt block. Att Lundkvist förmodligen röstar rött råder det väl inget  tvivel om, och inte heller att han stundtals, i och med sitt hysteriskt expressiva uttryck, far fram som en vänsterradikal dåre av sällan skådat slag, men det är snarare politiken i sig som faller under skarprättare Lundkvists klinga. Hans berättelser och teckningar om borgerlighetens misshandel av de svaga och nödställda  är nämligen så överdrivna att de lika gärna skulle kunna vara kritik riktad mot vänsterblocket, som inte sällan målar upp motståndarsidan till något som påminner om hjärtlösa monster med dollartecken ögonen. Och tvärtom. Jag själv, i egenskap av rödgrön röstare, kan störa mig åtskilligt på den schablonbild som många obetänksamma alliansanhängare slänger ur sig om vänsterblocket som uppviglande Wiehe-bohemer, som hytter med kommunistnäven mot Reinfeld och skriker ”mördare”. Precis som motparten är lika trött på rödgröna radikaler som hävdar alliansen skuld till att vara styrda av mammon, med den ofrånkomliga städerskan fjättrad vid dammsugaren på det stora godset.  Tröttsamt och kontraproduktivt är orden. Och det tror jag att Lundkvist tycker också.

Dessutom är det många som menar att det överhuvudtaget är svårt att i dagens samhälle rikta tydlig kritik mot enskilda partier eftersom blocken i vidare bemärkelse smält samman, vilket Lundkvist träffsäkert också understryker. Många menar att de senaste åren till och med lett fram till det som i kretsar kallas för den stora ideologidöden. Möjligtvis absorberas Lundkvists budskap i ovannämnda osmakligheter, just för att det stundtals är så fruktansvärt politiskt inkorrekt, vilket naturligtvis är lika tråkigt som det är förståeligt.

Full sysselsättning är således en krönika av missnöje, där det osmakliga och kontroversiella möjligtvis kan vara ett uttryck och en reaktion på en allmän politisk debatt som stundtals reduceras till trams och osakligheter. Många skriver säkert under på att skitkasteriet som alla politiska partier för sig med gentemot sina rivaler, inte minst under valtider, är en minst sagt tröttsam företeelse som sällan, för att inte säga aldrig, leder någonstans.

Pontus Lundkvists arbete må vara infantilt, osmakligt och äckligt, men innan man är för snabb med att doppa vederbörande i tjära och fjädrar så tycker jag att man åtminstone man kan fråga sig själv vem eller vilka som egentligen är infantila, osmakliga och äckliga. Gör som Lundkvist – gräv lite i ”hjärnvecken” och sätt sodomiserandet i perspektiv.

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent