|
Kan man nöta ut en symbol?
 I Dalarna har en ny debatt startat om en av landets nationalsymboler – dalahästen. Detta sedan Region Dalarna låtit framställa en häst med nytt mönster: spröda, litet gardinliknande girlander i rött på vit botten. Den förväntar man sig nu att länets 16 kommuner tar med i sin logga. Men frågan är, vad symboliserar hästen egentligen?
Bevarade ”dalahästar” finns från 1600-talet. Fattiga bönder snidade dem på lediga stunder använde dem som betalmedel och ibland användes de av barnen som leksaker. Så småningom (på 1800-talet) fick de färg och någorlunda enhetlig form och började så småningom tillverkas i större skala. Till framgången bidrog inte minst att hästen 1937 på Världsutställningen i Paris gjort succé i storformat vid svenska paviljongen.
Debatten om den ”nya” hästen har bland annat rört sig om vad den egentligen representerar.
Dalarna är till lika stor del brukens och hyttornas län. Så känner bruksorternas folk egentligen igen sig i den klart Siljansdominerade och – tillverkade hästen?
Många har, i takt med den ökande populariteten, ifrågasatt denna nationalsymbol. Men såväl hästar som majstänger har i alla tider inbjudit till ifrågasättande. I sommarens vägutställning mot Sundborn släpar sig Jesus fram nedtyngd av en majstång.
På tidigt 80-tal gav sig Dalakonstnärerna i kast med ”nationalsymbolen”. Man försökte slå hål på myterna och ”spikade ihop en samling bräder”, enligt en av de deltagande som tecken på att det var dalahästen man gav sig på. ”Bräderna” fungerade för övrigt utmärkt som ny och okonventionell markör för dalahästidén eller kanske snarare slaktandet av densamma.
Den jättelika brädsamlingen och de deltagandes olika bidrag (av bland andra av Roland Backlund, Svante Rydberg, Inga Björstedt, Kerstin Bergman, Björn Ekedahl, Staffan Helje, Frans van Brüggen, Thomas Holst, Yngve Mauritsson, Kent Boholm, med flera) ledde till en häftig debatt.
Annika Isaks hade redan avmålat sig själv som den bedagade Anders Zorn, vilket väckte en hel del förbittring på den tiden då det var ovanligare att man gav sig på de nationella stoderna.
1995 kom Rinkebyhästen, där Ylva Ekman försett kameler, elefanter, och hela världens djur med dalahästmålning. Staffan Svensson gjorde Punkryttaren, ryttaren som slagit sig ner på en häst där färgen långsamt rinner av.
Ser man hästen som grundform för designuttryck, har, innan Region Dalarna satte gardinmönster på den, hästen också utnyttjats av designers som Ulrika Hydman-Vallien och Katarina Brieditis, samt utvecklats till handgjord ”hästfäll” av textilkonstnärerna Anne Carlquist och Anna Fjällbäck.
En allmän tävling utlystes vid ett tillfälle också av Dalarnas Museum som utmanade var man att dekorera hästen och jag minns särskilt Bashästen i Konsums då nyligen lanserade blåvita utbud.
Peter Johansson hör f ö till dem som kanske mest konsekvent bearbetat de dalska symbolerna, bland annat genom att måla sig själv naken som dalahäst. I ett annat verk ”The Final Solution to the Problem of Sculpture” är dalahästen förvandlad till måltavla att fritt skjuta på.
Ryssarna har alltid vandaliserat sina nationella statyer i tider av omdaning. 60-talets flitiga flaggbränningar ska heller inte glömmas som exempel på hur nationalsymboler alltid använts i protestaktioner. Men även utnyttjats i försäljningssyfte. I dag är floran av hästmärkta ting ymnig. Hästen finns, likt Carl Larssons akvareller, på brödkartonger, musmattor, brickor, burkar, assietter och servetter.
Kan man nöta ut en symbol?
__________
Eva Lidén är konstnär och journalist |
