Bok: Kvinnornas skrivbyrå – Kvinnor i Dalarna berättar.
Facklitteratur, Recension tisdag, juni 21st, 2011Kvinnornas skrivbyrå – Kvinnor i Dalarna berättar
Redaktörer: Yvonne Gröning, Helena Kåks, Karin Perers
Dalarnas museum m.fl. Har utkommit.
Under presskonferensen måste jag nästan nypa mig i armen. Har alla dessa kvinnor levt sina otroliga liv under samma tid som jag? Inte för att jag har levt i någon annan tid, men hur har de hunnit allt? Damernas skrivbyrå – Kvinnor i Dalarna berättar griper ett djupt tag i tidsmaskinen – och känslorna.
Herregud, jag minns också vedeldningen, den fem kilometer långa vägen att traska hem från skolan, tvättstugan med de stora kokgrytorna, debatten om långbyxornas osedlighet.
Redaktörer för Kvinnor i Dalarna berättar är Yvonne Gröning, Helena Kåks och Karin Perers, som utfört ett storverk med att få hundra kvinnor att berätta om sina liv – och fästa det på papper. De tre startade tio skrivarcirklar och reste runt i bygdegårdarna under de år det tog att framställa samlingen och bistå de till slut hundra kvinnorna med att skriva, och där 25 berättelser till slut valts ut. De övrigas berättelser finns också på Dalarnas Museum för framtiden.
Resultatet är ovärderligt. Och det går inte att släppa denna bok ifrån sig.
Från det bonde- bruks- och fattigsamhälle som Sverige faktiskt fortfarande utgjorde för bara ett 70-80-tal år sedan, och särskilt på landsbygden, över välfärdsårens relativa välstånd, till dagens arbetsmarknad med utbränning och nyfattigdom bland de mest utsatta.
Flera av kvinnorna berättar om just detta, hur de under 50-och 60-talet kom ut i ett arbetsliv som tog emot dem med öppna armar, till det sena 1900-talets och 2000-talets utslagning. Hur flera av dem tillbringat sina sista arbetsår med att försöka kämpa sig tillbaka till livet från att ha gått in i väggen.
Många har svåra minnen från barndomen och en tid då arbetet började i princip så snart barnen kunde stå på benen. De som kom ut i det nya arbetslivet hoppades på annat än de sett av sina mödrars slit i ladugårdar, på åkrar och i hushåll utan vatten och el för att hålla sina barnrika familjer på fötterna.
Glädjestunder fanns givetvis, en av kvinnorna som från 12-årsåldern fick slita med syskon och städning av skolhuset 13 timmar om dygnet (!) och som var rejält ”less” på detta, minns också sena sommarkvällar med bad i ljumma sjöar, dans och musik.
Hur var det då att skriva?
Yvonne Calles från Bjursås berättar:
– Det tog ett tag att komma igång, man låser sig ju i början. Jag har berättat om en stark period i mitt liv, det kändes faktiskt bra att skriva av sig.
Agneta Sandklef Tigerstedt berättar om en avgörande resa som ung:
– Hjälpen vi fick var mycket positiv. Det var en bra övning att komma igång, att se att börjar man bara en mening kommer nästa och sedan nästa. Vi hade roligt och det var spännande med alla öden.
Elisabeth Lindén Brandt minns sin sista resa till landstingsstyrelsen.
– Jag körde bil från Vansbro till Falun och berättar vad jag tänkte på. Om det blev dumt eller bra vet jag inte, jag har inte sett boken än, säger Elisabeth och skrattar. Jag slutade som oppositionsråd för att bereda plats för yngre förmågor.
Helena Kåks från Dalarnas Forskningsråd skriver i förordet att kvinnor i stor utsträckning varit gränsöverskridare. Och det är också imponerande att se hur många kvinnor i boken har otroligt stort antal arbeten inom många områden bakom sig.
Gymnasieelever som berättar om sin syn på framtiden avslutar Kvinnor i Dalarna berättar. Att utbilda sig, att skaffa familj är genomgående bland dem som skriver. Det innebär för de flesta att de måste flytta för att få utbildning till de jobb de önskar, vilket är en särskild förutsättning för dem som bor på mindre orter.
__________
Eva Lidén är journalist och konstnär
Foto av boken samlade författare: Eva Lidén
Bokomslag: Anita Arvidsson-Åkerblom
