Roman: Farbrors dröm av Dostojevskij

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 22nd, 2011

Farbrors dröm

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Bengt Samuelson

Bakhåll. 191 sidor. Har utkommit.

År 1849 döms Fjodor Dostojevskij till döden för att ha deltagit i en radikal underjordisk diskussionsgrupp. Han benådas på avrättningsplatsen och får straffet omvandlat till fyra år i tukthus följt av sex års förvisning. Men i december 1859 kan han återvända till Petersburg. Nu gäller det att återvinna den läsekrets han fått före domen med verk som Fattigt folk, Vita nätter och Dubbelgångaren. Samtidigt måste han vara försiktig och inte på minsta sätt utmana censuren. Han väljer att skriva en fars: Farbrors dröm. Först tänker han sig den för scenen, men historien går sina egna kringelvägar och slutar som kortroman. Men det är inte svårt att förstå att Dostojevskij först hade teatern i tankarna, och det är inte heller svårt att förstå att romanen i efterhand kom att dramatiseras. Här finns nämligen en effektiv intrig och två komiska paradroller som knappast kan undgå att göra scenisk effekt.

Upplägget har han möjligen också hämtat från ett drama, nämligen Gogols satir Revisorn. Där anländer en okänd man till en provinsstad, vilket resulterar i en hektisk aktivitet som blottlägger både det ena och det andra. Så även hos Dostojevskij – med den skillnaden att den som anländer ingalunda är okänd utan ingen mindre än furst K. vars gunst alla försöker vinna och dra fördel av. Den som driver saker hårdast är Marja Aleksandrovna Moskaljova. Men så är hon också stadens starka kvinna, därtill gift med en förvirrad toffelhjälte. Problemet är dottern, Zinaida. Hon är giftasvuxen men har haft den synnerligen dåliga smaken att förälska sig i en fattig skollärare vilket så när urartat i skandal. Nu ser modern nya möjligheter. Fursten är gammal, skröplig och senil och med öga för vackra kvinnor. Och Zinaida är vacker, påfallande vacker. Problemet är att hon dessutom har moral och en egen vilja. Men det tänker inte hindra Marja. Karusellen kan börja snurra. Och den tar rejäl fart. I Farbrors dröm är Dostojevskij på synnerligen gott humör och det är bara att hänga med i svängarna.

”Vi har alla skakats fram ur Gogols kappa”, lyder en ofta citerad mening av Dostojevskij – som han aldrig yttrat. Men när det gäller Farbrors dröm har den ändå sin giltighet. Det är nämligen inte svårt att peka ut just Gogol som berättarteknisk förebild. Den som för ordet är ett slags krönikör som tycks njuta av att få återge denna historia och göra det på ett överdådigt och komiskt drastiskt sätt med många personliga kommentarer och diverse mer eller mindre ovidkommande utvikningar – allt i Gogols anda. Presentationen av fursten är smått grotesk och förvandlar honom till något av en cyborg, en docka sammansatt av lösa delar som ger intrycket att när som helst kunna falla sönder. Han har löshår och lösmustascher och löspolisonger och sägs räta ut sina rynkor med sinnrikt anbringade fjädrar. Han bär korsett efter att ha mist ett revben, har ett öga av glas, konstgjorda tänder och eventuellt en benprotes. Dessutom är gubben lika skröplig till anden som till kroppen. Ändå saknar han inte charm. Det är ett överdådigt porträtt som Dostojevskij här tecknar – och han matchar det med en lika magnifik målning av den intriganta och totalt skrupelfria Marja Aleksandrovna. Tidigt antyds att hon är på väg mot sitt livs nederlag – men ett nederlag för denna dam är aldrig slutgiltigt. När farsen väl kulminerat kommer nämligen ett, eller rättare sagt två, efterspel: först ett sentimentalt, sedan ett mer cyniskt. Mer avslöjar jag inte.

När Bakhåll nu ger ut Farbrors dröm har man anlitat Bengt Samuelson för en nyöversättning. Den gamla, av Ellen Rydelius, har ju sina år på nacken. För en icke ryskkunnig läsare kan det vara smått frustrerande att jämföra de två versionerna. Inte så att de direkt skiljer sig i sak – även om det också händer – men i ton! Samuelson är åtskilligt mer frejdig och drastisk. Där Rydelius nöjer sig med konstaterandet att fursten läspar ersätter Samuelson också s-ljuden med f i hans repliker: ”kreaturspest” hos Rydelius blir till ”bofkaps-pefft” hos Samuelson. Man frågar sig förstås vad det står hos Dostojevskij – liksom man ibland undrar över tempus (Samuelson väljer ibland presens där Rydelius har preteritum). I ett fall vill jag i alla fall ge Rydelius försteg. ”Furstens ena öga är av glas, och just det ögat som redan förut var glasartat”, skriver Samuelson – och jag begriper ingenting. Hos Rydelius klarnar det: ”Han hade monokel i det öga som redan förut var av glas”.

När det gäller trohet mot originalet lämnar jag åt ryskkunniga granskare att fälla domen. Men en sak är säker: Samuelson har gett oss en härligt rapp och vital svensk text som det är ett sant nöje att läsa.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.