Facklitteratur: Tigermammans stridsrop

Inlagd av Marja Beckman Facklitteratur, Recension tisdag, juni 28th, 2011

Tigermammans stridsrop

Amy Chua

Översättning: Nils Larsson

Brombergs

265 sidor

”Västerländska föräldrar oroar sig så mycket för sina barns självkänsla. Men något av det värsta man kan göra som förälder är att låta barnet ge upp. Inget är bättre för självförtroendet än att upptäcka att man klarar något som man inte trodde att man skulle klara.” Så lyder ett av citaten i Amy Chuas bok som jag räknar in i kategorin Inspirerande. Det finns andra delar i boken där jag tänker: ”Kvinnan är galen”. Men eftersom hon skriver med självdistans och en glimt i ögat är boken ändå intressant läsning från början till slut.

Många har säkert redan läst ganska många spaltmeter om den här boken. Den blev omskriven i Sverige redan långt innan den kom ut på svenska och många diskussioner gick ut på att curlingföräldrarnas tid är förbi till förmån för tigerföräldrar som ger barnen en traditionell kinesisk uppfostran. Curlingbegreppet handlar om att föräldrarna sopar vägen för sina barn, skjutsar dem överallt, betalar allt och skämmer bort dem så till den grad att det kan bli svårt för dem att möta verkligheten när de växer upp. Det traditionellt kinesiska sättet att uppfostra barn på innebär stränghet och tydlig föräldraauktoritet, allt för att göra barnen så starka och framgångsrika som möjligt.

Juridikprofessorn Amy Chua är kines bosatt i USA. Hennes man är amerikan av judisk härkomst. Deras två döttrar, Sophia och Lulu, är således kinesamerikaner. Boken är skriven mellan 2009 och 2010 och vid bokens slut är döttrarna 16 respektive 13 år gamla. Amy Chuas bok börjar med en uppräkning av vad hennes döttrar aldrig har fått göra, bland annat sova över hos en kompis, gå hem till andra barn och leka, se på tv eller spela dataspel, få lägre betyg än A samt spela något annat instrument än piano eller fiol. Man förstår direkt – dessa barn är hårt hållna.

Hon använder för enkelhetens skull begreppen ”kinesisk mamma” och ”västerländsk förälder” och förklarar att dessa kan se väldigt olika ut. Att vara kinesisk mamma handlar inte om etnicitet – även en amerikansk arbetarklasspappa kan vara kinesisk mamma i sitt sätt att uppfostra barn. ”Till och med när västerländska föräldrar tycker att de är stränga kommer de inte ens i närheten av att vara som kinesiska mammor. Mina västerländska vänner, till exempel, som anser sig vara stränga, låter barnen öva på sina instrument trettio minuter varje dag. Högst en timme. För en kinesisk mamma är första timmen lättast. Det är under andra och tredje timmen som det blir jobbigt”, skriver Amy Chua.

Det är inte konstigt att hennes bok väckte reaktioner. Många anser att hon har ägnat sig åt barnplågeri. När döttrarna inte lever upp till hennes förväntningar kan hon skrika åt dem att de är värdelösa. Hon kan tvinga dem att öva i tre timmar på fastande mage. Man blir häpen och lätt utmattad när man läser om Amy Chuas målmedvetna jakt på de bästa lärarna och kamp för att få döttrarna att öva varje dag, året om. När de reser runt i världen ger hon sig ut på jakt efter pianon att låna så att Sophia inte ska missa sin träning. Och parallellt med detta har både hon och maken framgångsrika karriärer.

Bokens sista del beskriver hur tigermamman får igen för sin stränghet, när yngsta dottern Lulu gör ordentligt uppror och anklagar modern för att vara självisk. Och det är ju en tanke som dyker upp – gör tigermamman detta för barnens eller för sin egen skull? Att vilja ge sina barn de allra bästa möjligheter är naturligt, men Chua är ett kontrollfreak av guds nåde. Hennes tävlingsinstinkter är en smula skrämmande.

Men om man tar den med en nypa salt är ”Tigermammans stridsrop” underhållande och inspirerande läsning som jag absolut kan rekommendera till alla som har barn i sin närhet.

———-

Marja Beckman är frilansande skribent.