Roman: Zarités frihet

Inlagd av Agneta Hagerud Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 28th, 2011

Zarités frihet

Isabel Allende

Norstedts 2011, orig 2009

Översättning Hanna Axén

493 s.

Ute nu

—–

Isabel Allendes nya roman känns som en tegelsten i handen. Med sina nära nog femhundra sidor, och sitt kompakta innehåll, väger den tungt. Det är inte en bok att småläsa framåt kvällstimmen utan en bok som kräver sin läsare. Det är väldigt lite dialog, istället berättas historien sida upp och sida ner av den allvetande berättaren. Språket doftar av tung grönska, blod och ruttnande lemmar, samtidigt som det skildrar återhållsamheten i tidens umgänge och konvenans. Tyvärr är personskildringarna också återhållsamma; här saknas djupare insyn i hur personerna hanterar sina livsöden. Skildringen av tiden står i vägen, vilket resulterar i att personerna blir typiska för sina rollfigurer – som att de svarta har dansen och musiken i blodet – än att de tecknas som enskilda människor av kött och blod.

Handlingen kretsar runt en speciell historisk tid; utnyttjandet av slavar som arbetskraft och deras kamp för frihet under 1700- och tidigt 1800-tal. De geografiska platserna som historien utspelar sig på är ön Saint-Domingue (dagens Haiti), Kuba och La Nouvelle Orléans (dagens New Orleans). I centrum står Zarité, dotter till en afrikansk slavkvinna och en fransk sjöman, och hennes husbonde Toulouse Valmorain, plantageägare i den franska kolonin.

Zarité och Valmorain är boken igenom förbundna med varandra på gott och ont. De påbörjar sin gemensamma livsresa när Zarité säljs som husslav till honom för att sköta om hans bräckliga hustru, men även dela säng med honom när han så kräver. Det är en förfärlig tid som målas upp fylld av fasor och skräck. Under de vitas herravälde hör bestraffningar och dödsstraff av olika fantasifulla slag till slavarnas vardag. Slavkvinnorna utnyttjas dubbelt, både som arbetskraft och för att våldföra sig på.

Barnen de fått tillsammans flätar samman Zarités och Valmorains liv. Det gör att Zarité, trots sitt djupt liggande hat mot sin husbonde och sin passionerade kärlek till upprorsledaren Gambo, under dramatiska former hjälper sin husbonde att fly undan det blodiga slavupproret, och de reser tillsammans mot ett nytt liv i La Nouvelle Orléans. Där möter de andra flyktingar, människor med frisinnade idéer, och så småningom blir Zarité och hennes dotter fria.

Trots brister i personskildringarna är Zarités frihet en fängslande läsning. Speciellt gäller det bokens första hälft, som tilldrar sig på Saint-Domingue. Det är de olika personernas öden i boken som fängslar mig mest. Alla är de på olika sätt fast i sina roller och sin verklighet, oavsett hudfärg och rikedomar, och de utkämpar sina egna personliga krig för att överleva i en hård och omvälvande tid. Trots titeln är boken lika mycket Valmorains, som fungerar som det nav vilket allting snurrar omkring. Nära sig har han Zarité, kvinnan som vet att ta ödet i sina egna händer.

———-

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.