Bio: Kronjuvelerna

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension torsdag, juni 30th, 2011

Kronjuvelerna

Regi: Ella Lemhagen

I rollerna: Alicia Vikander, Björn Gustafsson, Bill Skarsgård, Loa Falkman, Alexandra Rapaport, Michalis Koutsogiannakis, Michael Segerström m.fl.

Längd 2 tim, från 11 år,

Filmstaden, Örebro, premiär 29/6.

— — —

Ella Lemhagens nya film, som bygger på en historia skriven av Carina Dahl, inleds med att Fragancia sitter i förhörsrummet hos polisen, misstänkt för att ha skjutit den jämnårige Richard. Förhöret löper genom hela filmen med tillbakablickar på hennes uppväxt alltifrån förlossningsögonblicket, då Richard och hon genom ett misstag för evigt länkas samman, till det ödesdigra skottet. Ett triangeldrama utspelar sig, ett drama som inte enbart handlar om kärlek utan också om klasskillnader och familjemönster. Samhället domineras av skofabriken och den diktatoriske skofabrikanten, tillika Richards fader, vilken får stå för det onda, medan Francescas familj med den hopplöst naive men trogne fadern och den underbart vackra och kärleksfulla modern representerar det goda.

Som jag ser det lider filmen av två åkommor. Dels av en genomgående övertydlighet, vilket gör att inget utrymme ges att tänka egna tankar eller tolka utifrån egna erfarenheter, utan allt serveras på ett fat. Dels finns här en överbelastning, en önskan att berättelsen ska rymma allt. Det handlar om kärlek, kvinnovåld, speciella barn, idrott, homosexualitet, arbetarkamp, död och sjukdom – ja, allt vad man kan tänka sig. Som publik tänker jag: nu fattas det bara att det där händer också – och raskt händer det, och så fortsätter det filmen igenom.

Genom filmen går en underström av religiositet, som tar sig uttryck i det speciella, utvalda barnet som heter Jesus, han som enbart är god. Det är han som har ett hjärta av guld och som hittar de nycklar som utgör en viktig del i filmen. Religiositeten känns alltför högstämd och påklistrad för att tillföra berättelsen något. Själva scenen med Jesus som klättrar upp till himlaporten omgiven av stjärnor blir patetisk.

Det fotografiska arbetet är vackert och på gränsen till magiskt, som det blå huset med alla sina vinklar och vrår, där färger, byggnader och vatten har betydelse. Att sätta in filmen i ett tidsperspektiv är dock en omöjlighet, här blandas det friskt från olika epoker. Den filmintresserade kan känna igen influenser från andra filmer, såsom Amelie från Montmartre och Gökboet. I scenen från mentalsjukhusets trädgård väntar jag mig nästan att få se Jack Nicholson komma farande för att undkomma syster Rachel.

Skådespelarna gör det bästa av sina roller, och då speciellt Tomas von Brömssen som har tyngd i sin rolltolkning som polis.

Vad Ella Lemhagen vill säga med Kronjuvelerna är en fråga som jag måste lämna obesvarad. Kanske något om att söka guldet i tillvaron? Det hela är ett sammelsurium av olika bitar med inslag av magi, realism, saga och skräck där helheten går hopplöst förlorad.  Den röda tråden försvinner i småbitar någonstans på vägen och det gör också förmågan att ta filmen på allvar. Den blir helt enkelt ett pekoral.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare