Kaffe som estetisk upplevelse

Inlagd av Jesper Bood Krönika onsdag, juli 6th, 2011

Kulten kring kaffe idag är inte bara en smakupplevelse, utan även en estetisk känsla med lätt igenkännliga markörer. Likt punkarna känner igen varandra på sina tuppkammar, är det lätt att sitta på ett kafé i vilken världsstad som helst och leka ”barista spotting”. Det är han, nästan alltid en han, som kommer in i tighta jeans på en s k fixie (fixed gear bike), och utan tvekan eller rädsla i blick börjar beta av en lista med en till två bokstäver korta beställningar, så fort han slängt sig in bakom bardisken och tyglat espresso maskinen, en maskin i vacker utformning värd i runda slängar lika mycket som en tvåbarnfamiljs bil. Fast snyggare design än bilen förstås.

Men det handlar inte bara om baristan och dennes kodade klädsel. Det handlar i än högre grad om ”the tools of the trade” – verktygen att extrahera kaffet på. När bartenders runt om i världen sliter livet ur sig att komponera en välsmakande drink i ett passande glas, garnerat med frukter och bär, för att serveras till en halvblaskig kund som bara är ute efter snurret, är baristans jobb att servera något som är allt annat än halvblaskigt, åt kunden som dricker något som skärper dennes sinnen ytterligare. Men kaffe har liksom inte så många sätt den kan se ut på. Inte ens vinets olika färgnyanser har baristan tillgång till. Möjligtvis fyra nyanser av brunt. Istället får vi ta till de yttre markörerna för att höja upplevelsen hos konsumenten.

Den tävlande barista som säger att dukningen och valet av koppar inte är svettigt, den ljuger. Oavsett om de är enkla eller pråligt påkostade, vill man bjuda på en upplevelse utöver det vanliga. När kamrater till mig öppnade ett kafé efter att ha sålt sitt gamla, såg inredningen snarlik ut. Färgtonerna gick i enkelt svart och vitt, man hade valt en uppgradering av samma espressomaskin. Men något var annorlunda? Istället för de svartvita ACF-kopparna, hade man nu medelhavsblåa koppar valda på plats och hemskeppade från Kroatien. Det är de små små detaljerna som gör det. Och det är ingen slump att det var samma färg på kopparna jag valde att tävla med sist. Kommentarerna lät inte vänta på sig, och min självkänsla växte samtidigt som färgen skänkte mig en inre frid.

Men även konsten att framställa kaffe kan vara estetisk. En espressomaskin är en accessoar för många, som tillåts kosta många tusenlappar för att framställa kaffe hemma under stor möda. För mig som kaffeälskare är det en smula onödigt. Två metoder jag själv använder, skapar inte bara flera koppar balanserat och nyanserat kaffe – de är också otroligt vackra kärl både att tillreda och servera kaffet i. Den första metoden är en så kallad syphon, en metod som kräver öppen eld (eller på senare tid har man börjat använda halogenlampor, men börja nu inte montera ner filmprojektorn från väggen) och som skapar en oerhört balanserad och rik kopp, kanske främst för att man använder ett tygfilter som behåller och förmedlar oljorna istället för att fånga upp dem. Den andra metoden är en chemex, en filtermetod som låter kaffet decanteras rakt ner i en vacker kanna. Att få sig en sådan serverad på kafé, är som upplevelsen att få ett vin serverat till maten, smakfullt upphällt och luftat för att serveras direkt. Sådana metoder ger också baristan en möjlighet att anpassa ett begränsat urval av exklusivt kaffe till respektive bryggmetod.

Tiderna är förbi då man satte sig på ett kafé med ett duralexglas och en nedstoppad lång lattesked på uteserveringen för att titta på folk. Någonstans längs vägen blev man medveten om att folket också tittade på uteserveringens besökare.

—

Text och bild: Jesper Bood, som till vardags arbetar på Da Matteo Torrefazione, och bloggar på Syn City.