Roman: Och allt skall vara kärlek
Recension, Skönlitteratur onsdag, juli 6th, 2011Och allt skall vara kärlek
Kristian Lundberg
Ordfront
176 sidor
Ute nu
– – –
Harry Martinsson, Ivar-Lo Johansson och Eyvind Johnson. Och Kristian Lundberg. Alla dessa har gemensamt att de är författare, absolut. Men de är också alla en särskild slags författare. Den som speglar den sociala realismen och skildrar arbetarens vardag. Även om Kristian Lundberg skriver allt ifrån lyrik till kriminallitteratur, så är arbetarkänslan oerhört närvarande i Lundbergs första roman efter genombrottssuccén, sitt livs verk, sin största roman, Yarden från 2009, kallad Och allt skall vara kärlek. Yarden har jag inte läst, vilket kanske gör Och allt ska vara kärlek och mina tankar kring den mer intressant, eftersom jag inte har någon lundbergsk referenspunkt.
Lundberg hamnade i blåsväder för ungefär fem år sedan då han recenserade en bok i Helsingborgs Dagblad. Detta var hans arbete och hade inte varit speciellt märkvärdigt, förutom det faktum att boken Lundberg recenserade inte existerade.
– Men vid den här tiden var jag väldigt fascinerad av Anthony Burgess. Han försörjde sig i perioder på att recensera böcker han inte hade läst. Han läste baksidesflikar, sa Kristian Lundberg i en intervju med Sydsvenskan häromåret.
Lundberg blev oundvikligt utpekad som lat och arrogant, fick sparken som litteraturkritiker och anklagades för att vara en omoralisk sådan. Men detta var inget som Lundberg verkade ta åt sig särskilt mycket av. Han började återigen arbeta på yarden i Malmö, och kort därefter släpptes romanen Yarden med dunder och brak. Helt plötsligt verkade det som om de flesta glömt bort hela fiaskot med den falska bokrecensionen.
Nu har den fristående uppföljaren till Yarden kommit, Och allt skall vara kärlek. I romanen berättar Lundberg om tiden efter Yarden, hur han sitter i sin lägenhet och ser ner på sin gamla arbetsplats och rannsakar sin egen arbetarsjäl. Det handlar om människor, tillvaron och fruktan för framtiden och förändring – men också om det förflutna som ett skelett i garderoben som aldrig vittrar bort. Lundberg använder en relativt enkel och väldigt rak lyrisk prosa som trots sitt innehåll är ganska vacker. Lundberg besöker sin mor som befinner sig vid solnedgången av sitt liv, han umgås med sin son och framför allt tänker han på kärleken. Både förlorad och odefinierad. Kärleken är allting och så mycket mer, och att förklara den krävs ännu mer.
Genom den korthuggna och oftast enkla prosa-lyriken visar Lundberg läsaren ett Malmö han växt upp i, känt sig ensam, känt sig älskad, fullständigt slutkörd och oviss. Det är en kort och känslofylld roman, men trots dess längd går det att få ut mycket ur raderna, och emellan dem. Kristian Lundberg gör, vad jag bara kan tänka mig, en värdig uppföljare till Yarden.
– – –
David Johansson är litteraturvetare och musikskribent
