Roman: De ickesynliga
Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 7th, 2011De ickesynliga
Fredrik Härén
Forum
315 sidor
Ute nu
– – –
Journaliststudenten Alexandra skriver en uppsats om barn och deras låtsasvänner när hon plötsligt snubblar över en välbevarad hemlighet; mitt ibland oss lever en annan människoart som bara barn kan se. Hennes upptäckt leder henne in på en okänd och farlig väg som hotar att för all framtid förändra verkligheten.
Kreativitetsföreläsaren Fredrik Härén fick för några år sedan uppslaget till De ickesynliga en sen decembernatt på ett hotellrum i Bangkok. Med en sådan livlig och färgsprakande stad som första inspiration hade jag hoppats på en lika fartfylld och spännande historia, men förhoppningarna läggs redan tidigt på is ty detta visar sig snart vara en berättelse av det sömnigare slaget.
Att utforska parallella eller alternativa världar har tidigare gjorts inom den litterära sfären med både fina och mindre lyckade resultat. Idémässigt sett är det inte alltför långsökt att jämföra De ickesynliga med Philip K. Dicks novell Adjustment Team (1954). Likheterna till trots har dock Härén i sin debutroman en helt annan utgångspunkt än K. Dick; nämligen den om människan och hennes borttynande band till naturen. Ju mer modernt ett mänskligt samhälle blev, desto ensammare tycktes det också bli. Som om människan tappade sin förmåga att knyta sociala band och istället knöt tunna, sociala trådar. Ju längre bort från Naturen människan kom, ju större städer hon drogs till, desto skörare blev trådarna. Det är då synd att Härén slarvar bort budskapet bland alla torra, ibland flummiga, fakta kring de ickesynligas existens.
Härén vill för mycket. Sidorna fylls av olika personer som ingående och långrandigt diskuterar de ickesynliga, och det görs så till den grad att all mystik fullständigt går läsaren förbi. Det blir helt enkelt aldrig särskilt spännande.
Om man sedan tittar på det stilistiska känns Häréns språk en aning opolerat och styltigt. Det hela blir stundtals pubertalt i den mening att romanen tycks vara skriven utav någon med ett ivrigt tonårshjärta; känslan för när man skall trycka på broms respektive gas har ännu inte infunnit sig.
Att leka med tanken på en alternativ värld som vi vanliga inte kan se känns både kittlande och intressant. Därför är det synd att Fredrik Härén aldrig riktigt når fram med sin historia. Om det i framtiden kommer en uppföljare hoppas jag att Härén lyckats tämja sin skrivarlust en aning. Då tror jag att resultatet kommer vara bättre än den roman som nu finns tillgänglig.
– – –
Sandra Wallin manusförfattare och frilansskribent
