Röd stjärna över Indien
Facklitteratur, Recension tisdag, juli 12th, 2011Röd stjärna över Indien
Jan Myrdal
Översättning Stefan Lindgren
Leopard förlag
158 sidor. Har utkommit
Indien väntar (1980) av Jan Myrdal och Gun Kessle var en stor läsupplevelse. Ingenting om Indien hade skrivits på svenska på den nivån tidigare. Det är fortfarande en mycket läsvärd bok som behandlar både Indiens historia och dess möjliga framtid.
Ja nu är vi i den framtid som Indien väntar pekade mot. Den är både bättre och värre och exakt på kornet som Jan Myrdal skrev för drygt trettio år sedan.
Indien är på väg att så som Kina bli en stormakt i världen. Det är tveklöst. Frågan är till vilket pris detta kommer att ske. Indien blir allt rikare men ändå består fattigdomen. Indiens intellektuella kapital blir allt större men vem utnyttjar det? Kommer det ens någon i Indien till fördel?
När Jan Myrdal var i Indien 1980 på den sista av sina många resor och vistelser för att slutföra Indien väntar, träffade han representanter för den maoistiska gerilla som var resterna efter det naxalitiska upproret 1967. Det var en liten grupp. Upprorsfronten var splittrad och tynande. Naxaliterna verkade inte ha framtiden för sig.
Bondeupproret i Naxalbari, som var ett i en lång tradition av uppror och ”myterier” i Indien, är nu avlägset. Men den naxalitiska gerillan som leds av den politiska grupperingen CPI(m), Indiens kommunistparti (maoister), är idag större och mer välorganiserad än någonsin. Så här skriver Jan Myrdal i sin nya bok Röd stjärna över Indien:
”Men under de senaste fyrtiotre åren – sedan Charu Mazumdar och hans kamrater startade det väpnade upproret i Naxalbari – har kampen ändrat kvalitet. En folklig väpnad kamp har utvecklats. De väpnade förband som jag skrev om för trettio år sedan har vuxit: De heter nu Gerillaarmén för folkets befrielse och en alternativ regeringsstruktur, Janatana sarkar, är under utveckling i Dandakaranya.”
Denna rörelse som utgår ifrån fattigbönder, förtryckta etniska och religiösa minoriteter och hotade ursprungsbefolkningar, kan i någon mån jämföras med Sendero Luminoso i Peru, de förenade revolutionära folkråden i Nepal och Folkets Barrio-kommittéerna i Filippinerna. Den indiska regeringen och ”världssamfundet” betraktar naxaliterna som terrorister. De tillskrivs en mängd våldsdåd – mord på civila och mycket annat. Vad av detta som är sant, vad som är falskt och vad som kan vara våld utfört av goda skäl, är mycket svårt att få veta. Indiska myndigheter säger inte alltid sanningen och deras officiella och halvofficiella militära förband har sin egen agenda.
Bakom detta ligger ett mycket enkelt och djupt tragiskt faktum: ”Om man ritar in Indiens skogsrikedomar, mineraler och fattigdom på en karta sammanfaller de fullständigt, sa Sunita Narain, chef för Centrum för vetenskap och miljö” (Hindustan Times 13 november 2009).
Den naxalitiska rörelsen har idag sina viktigaste positioner i Andhra Pradesh och Jharkand. De sägs vara starka i 51 indiska distrikt.
”Den främsta krigsskådeplatsen är den avsides belägna Bastarregionen i delstaten Chhattisgarh, tio gånger större än Kashmirdalen och platsen för några av världens bästa järnmalmsfyndigheter. Där har rebellerna dominerat vida landområden i minst två årtionden” (Hindustan Times 4 juli 2010).
2010 åkte Jan Myrdal på inbjudan av CPI(m)s generalsekreterare Ganapathy ännu en gång till Indien. Officiellt reste han för att hålla föredrag i Bombay. Men väl i Indien togs han omhand av naxaliternas gerilla och smugglades in i det område som de kontrollerar. Han vistades under två veckor i Dandakaranya, en del av tiden i sällskap med Gautam Navlakha. Senare kom Arundathi Roy till samma ställe.
Jan Myrdal är en gammal man, 84 år, med opererat hjärta och dåliga knän. Att vandra ut i djungeln in i en krigszon är inget självklart val ens för en ung och frisk reporter. Men Jan Myrdal upplevde detta som en plikt:
”Vad jag skrev för trettio år sedan och den ståndpunkt jag tog då är alltså skälet både till att jag fick den här inbjudan och till att jag så snart jag fått den visste att jag måste återvända till Indien för att höra vad Ganapathy, generalsekreteraren, och andra ansvariga ledare för Indiens kommunistparti (maoister) säger.”
Anledningen till inbjudan var antagligen att naxaliterna ville få sin situation känd av världen. Jan Myrdal var en person som de tänkte att de kunde lita på.
Det är ingen tvekan om att Jan Myrdal skriver i ett viktigt ärende och att Röd stjärna över Indien är en viktig bok. Även om han har gjort sig till ett språkrör för naxaliternas ledning. Men vad är det för slags bok? Ja, det är inte så lätt att säga. Författaren deklarerar sin partiskhet mycket tydligt:
”Jag är partisk. Det är vi alla och det finns inget sådant socialt djur som en opartisk iakttagare. Jag tror att i det långa loppet är det folkets kamp (’the common man’, gemene man, som det hette när jag växte upp under New Deal i New York) som formar och bestämmer historien. Men det loppet kan vara mycket långt. Jag är inte klärvoajant. Jag har ingen kristallkula. Endast läsare långt efter min tid kommer att veta det slutliga svaret. Inte jag.”
Boken är alltså inte ett regelrätt reportage. Men inte heller en passiv redovisning av CPI(m)s program. Den resonerar och den försöker sätta in det naxalitiska upproret i sammanhang. Olika sammanhang. Jan Myrdals personliga sammanhang. Ett marxistiskt sammanhang. Ett övergripande historiskt sammanhang.
Detta kan te sig lite förvirrande. Att läsa Röd stjärna över Indien är att ge sig in i en värld där marxism och kommunism fortfarande existerar och diskuteras. Det kan kännas främmande eftersom den diskussionen varit så fullständigt frånvarande i Sverige de senaste decennierna.
I det historiska gräver Jan Myrdal djupt och famnar brett. Vad som hände 1857 och 1871 och vad Karl Marx dotter Jenny skrev till Friedrich Engels, aktualiseras.
Och vad gör ett helt kapitel om Jan Myrdals åldrande och hans bitterhet över hur äldre behandlas i Sverige, i boken?
Men boken är en översättning (av Stefan Lindgren) och den är skriven för en större värld än Sverige. De olika utfallen som kan vara förvirrande för en svensk läsare får naturligtvis en helt annan innebörd för en indisk, sydafrikansk eller amerikansk läsare. Svensk åldringsvård kanske verkligen har något att göra med en maoistisk djungelrevolution.
Det är också en modern bok. I den meningen att en stor del av dess källmaterial och egentliga innehåll inte finns inom dess fysiska pärmar. Det ligger på en hemsida på Internet, www.redstaroverindia.se. Där kan man läsa de fullständiga utskrifterna av samtalen med Ganapathy med mera. Det bör man göra.
Det förs många intressanta resonemang i Röd stjärna över Indien. Bland annat om CPI(m) bör ansluta sig till Genevekonventionen eller inte. Svaret är inte självklart. Den indiska regeringen är inte sugen på att betrakta naxaliterna som en ”krigförande part”. Det skulle ge dem en viss legitimitet, vilket vore obekvämt för regeringen. Som terrorister kan de ju mördas under i stort sett vilka former som helst utan att världen protesterar. I det läget kan det ju i praktiken vara betydelselöst för naxaliterna att ansluta sig.
”Jag hade tur som fick möjligheten att resa till Dandakaranya 2010 och få uppleva vad som kan vara början på ett Indien för folket.” Så skriver Jan Myrdal. Men i bokens sista kapitel gör han också klart att naxaliterna kan slås ner, förintas. Indiens regering har, bland annat med USAs hjälp, laddat för en stor offensiv (Green Hunt) så att den efterlängtade järnmalmen ska kunna exploateras.
—–
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion
