Hultsfredsfestivalen – en rapport

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, juli 20th, 2011

Hultsfredsfestivalen är utan tvekan den allra mest legendariska svenska musikfestivalen genom tiderna. Hultsfred är det man förknippar med det allmänna epitetet festival. 1986 startades festivalen upp, och 2005 nådde den sin kulmen då hela 32 000 personer tråcklade sig genom halva Smålands snårskog för att ta del av festligheterna. Och så i fjol, tråkigt nog, blev allt inställt. Då kom våra tyska grannar, köpte upp hela kalaset och precis som en fenixfågel återuppstod Hultsfred ur askan av fjolårets krackelerade spektakel. I ny tappning och med ny ledning fanns det stora förhoppningar om ett nyväckt intresse för den klassiska festivalen i den lilla orten Hultsfred.

Det gjordes tydligt redan från början att årets upplaga inte skulle vara samma Hultsfred som tidigare gjort sig känt som Sveriges mest populära festival. Man ville starta om från början, där endast namnet var sig likt. Jag läste någonstans att tyska FKP Scorpio, som köpt festivalen, på sikt vill förändra klientelet för själva festivalen. Istället för att ha tusentals 15-åringar som gör sin festivaldebut hos dem och aldrig återvänder vill man sikta in sig på människor i 30-årsåldern, som kan göra festivalen till ett återkommande inslag varje sommar. Men för att detta ska ske krävs en uppgradering av standarden på själva festivalen, t.ex. rinnande vatten och bättre utbud av mat. Dock hade jag personligen inget emot den wokade renen som fanns på området, och bajamajorna, ja, utan dem – ingen festival.

Men hur blir det då om besökarna förvandlas från unga musikälskande människor till halvt unga – halvt vuxna människor som, vad jag kan utvinna ur FKP Scorpios planer, tänkt parkera husvagnen på campingen, glida ner i en polyesteroverall och ett par foppatofflor för att sedan valsa runt på området som att det var vilken svensk husvagnscamping/dansbandssammanstrålning som helst? Det är klart att det tyska uppköpet av festivalen var nödvändigt för att hålla den vid liv, men gör man verkligen det? Jag har sedan sju år tillbaka varit på minst en festival varje sommar, och jag kan säga att det som FKP Scorpio planerar för Hultsfredsfestivalen, det är inte festival. Det är en sömnig, regnig och supersvensk campingsommar, med lite musik, som jag får kalla kårar bara av att tänka på.

Tillbaka till årets upplaga då. Jag tog mig till Hultsfred av den anledningen att jag aldrig besökt festivalen tidigare, men varit på de flesta andra som Sverige erbjuder under sommarmånaderna. Hultsfredsfestivalens område är väldigt charmigt och vackert, beläget precis vid vattnet och småländsk skog så långt ögat kan nå. Jag går förbi den wokade renen för att sedan komma till det obligatoriska langosståndet, och jag blir varm. Jag blir varm för att man har lyckats ta tillbaka en festival som i fjol dödförklarats. Men mina tidigare teorier är som bekant lite skeptiska till hur framtiden ter sig. Samtidigt tror jag inte jag kommer återvända till festivalen. Varför? För att jag har spenderat alldeles för många nätter i ett fuktigt tält med fuktiga kläder. Jag har stått alldeles för trött och sliten i kön till vattnet för att borsta tänderna. Jag har alldeles för många gånger letat efter bortsprungna vänner i soluppgången samtidigt som jag bara velat gå och lägga mig. Min tid som klassisk festivalbesökare är förbi, och jag lämnar ödmjukt över facklan till nästa generation, som jag bara kan hoppas får samma fantastiskt makabra festivalupplevelser som jag själv har haft.

– – –

David Johansson är litteraturvetare och musikskribent, som under sommaren även bloggar för Milkbar, på http://ekomilkbar.blogspot.com.

Foto: David Johansson