Hem » Pocket, Recension, Skönlitteratur » Roman: Döda själar

Roman: Döda själar

Döda själar

Nikolaj Gogol

Översättare: Staffan Skott

Ruin. 510 sidor. Har utkommit.

Hans namn låter som en nysning. Från ingenstans stormar han in i provinsstaden, har stora om än något diffusa planer, gör succé, ställer livet på huvudet för borgare och godsägare – och stormar ut. Vem var han egentligen? En älskvärd affärsman och gentleman? En suspekt lycksökare? En hemlig agent utsänd av myndigheterna? I Ryssland har han med tiden förvandlats från blott ett namn till ett begrepp: Tjitjikov. Men han inledde sin karriär som litterär karaktär.

Nikolaj Gogols Döda själar är en av världslitteraturens stora komiska romaner, en satir skriven på virvlande prosa, en språngbräda för den ryska berättartraditionen. Som sådan är den också hyllad och omskriven och omdiskuterad alltsedan 1842. Den radikala falangen tog Gogol till sitt hjärta och uppfattade honom som en skarp samhällskritiker som tog folkets parti mot makten. Han hyllades av den ledande litteraturkritikern Vissarion Belinskij, och den unge Dostojevskij läste och tog intryck. Döm om den chock som drabbade radikalerna när Gogol 1847 publicerade en artikel där han bekände sig till allt som dessa hatade: autokratin, ortodoxin och nationalismen – det vill säga de tre grundpelare på vilka tsar Nikolaj I:s reaktionära regim vilade.

Belinskij fattade pennan och skrev ett öppet brev som formade sig till en rasande attack på Gogol och allt som han nu visat sig stå för. Gogol hade svikit hela det ryska folket genom att svika sitt uppdrag som författare, nämligen att vara upplysningens och framåtskridandets försvarare mot den piskans regim som härskade i Ryssland.

Men hur skall man egentligen förstå en roman som Döda själar eller en novell som ”Kappan”? Traditionen att läsa dem som realistiska och samhällskritiska verk har varit stark genom åren, och det var naturligtvis den linjen som gällde i Sovjetunionen. Men redan i början av 1900-talet anlade den formalistiske litteraturkritikern Boris Ejchenbaum moteld. Han såg Gogol som besatt av språk snarare än av samhälle och beskrev hans böcker som komiska konstverk av ord utan något egentligt budskap. Andra har tagit fasta på den religiöse grubblaren Gogol och anser att det som uppfattats som samhällskritik i själva verket är metaforer för ett mer existentiellt helvete.

Nu är det faktiskt så att Gogol själv i Döda själar gärna diskuterar författarrollen. Han skiljer mellan smickrare och sanningssägare och räknar uppenbart sig själv till de senare. Han är som förvaltaren som upplyser godsägaren om gårdens sanna belägenhet så att denne kan agera därefter. Det innebär att han inte får väja för det fula och anstötliga – även om han därmed riskerar påhopp från ”patrioter” som anser att han ”kränker” fosterlandet.  Men, frågar Gogol, vem ”om inte en författare, ska säga den heliga sanningen”?

Att säga den heliga sanningen – ja, så lyder den traditionella ryska synen på konstnärens uppgift, och där kunde Belinskij och Gogol enas. Däremot tycks sanningen ha tett sig lite olika för dem. Snarare än att avslöja samhällets orättfärdiga grund tycks Gogol ha intresserat sig för att blottlägga allmänmänskliga svagheter. Det hindrar inte att satiren kan spilla över och även drabba sociala missförhållanden. Man kan säga att Tjitjikov har hittat en spricka i systemet och nu tänker utnyttja den för egen vinning. Helt kort går det ut på att handla med ”döda själar” (livegna som dött men ännu inte registrerats som döda) och använda denna imaginära tillgång som säkerhet i olika vinstgivande lånetransaktioner. Säga vad man vill om denne Tjitjikov, men som ekonomisk innovatör och entreprenör framstår han onekligen som en veritabel framtidsman. Kanske skulle hans bästa tid ha varit nu?

I beskrivningen av traktens godsägare firar Gogols karikatyrkonst underbara triumfer. Alla är minst sagt särpräglade karaktärer – till skillnad från Tjitjikov vars mest karaktäristiska drag faktiskt är hans karaktärslöshet. Men så är hans huvudsakliga funktion också att vara katalysator; den som får allt att snurra och människor att avslöja sig själva. När han lämnar staden, lika plötsligt som han kom, lämnar han också dess invånare i total förvirring. Allt har ställts på huvudet utan att någon egentligen förstår varför. Tjitjikov kom, nös och for – och inget är sig längre riktigt likt. Prosit!

Romanen slutar med att Tjitjikov dåsar i sin vagn, på väg bort – och först nu får vi hans bakgrund berättad för oss. Det har ju faktiskt inte funnits tid förut – som berättaren försvarar sig. Men så förs vi åter till nuet. Tjitjikov ber kusken sätta fart. Trespannet flyger iväg och bildar en vision av själva Ryssland, en virvlande naturkraft i förbund med livet, fjärran det förfinade och fisförnäma Väst. Kusken står upp på vagnen och sjunger och smäller med piskan. Han är skäggig och har grova vantar, men han får sin trojka att ”ila som en ingivelse av Gud” över slätten. ”O Ryssland, vart flyger du åstad? svara mig. Inget svar. Bjällrorna ljuder med en märklig klang; det dånar om luften, som förvandlas till storm och slits i bitar; allt som finns i världen flyger förbi, och då gör de stora ögon, flyttar sig åt sidan och lämnar plats, de andra folken och staterna.”

*

Döda själar är en fantastisk roman som naturligtvis bör finnas tillgänglig i närmaste pocketshop. Och si, nu har förlaget Ruin sett till att så är fallet genom att återutge AWE/Gebers utgåva från 1989. Det är ett förträffligt val. Staffan Skotts översättning är just så överdådig och frejdig som Gogols prosa kräver. Till skillnad från andra har han också valt att ”översätta” en rad av de ryska personnamnen. Det kan naturligtvis diskuteras, men namnen hos Gogol har nästan alltid en karaktäriserande och komisk funktion som det är rimligt att inte bara ryska läsare kan tillgodogöra sig. Utgåvan rymmer även vad som finns kvar av den ofullbordade andra delen av romanen liksom en del utkast. I ett efterord presentar Skott Gogol och hans roman samt diskuterar olika översättningsfrågor. Och slutligen får vi av Nils Håkansson en genomgång av hur Döda själar tagits emot i Sverige genom tiderna. Detta är kort sagt en utgåva som bör välkomnas av alla levande själar.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Bilder

Vissarion Belinskij (porträtterad av K Gorbunov)

Nikolaj Gogol (porträtterad av Aleksandr Andrejevitj Ivanov)

tsar Nikolaj I (porträtterad av Franz Krüger)

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Tävling: Baywatch

    Svara på fråga och var med och tävla om Baywatch på Blu-ray!

    Share
  • Tävling – Wonder Woman

    Kulturdelen har fått tre exemplar av Wonder Woman på Blu-ray som du nu kan vara med och tävla om.

    Share
  • Blå Lotus på Live at Heart

    Efter att ha spelat i många olika konstellationer har han lyckats förverkliga sin musikaliska vision i den orgelbaserade trion Blå […]

    Share

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree