Roman: I stålstormen

Inlagd av Erik Göthlin Pocket, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 18th, 2011

I stålstormen

Ernst Jünger

Översättning av Urban Lindström

Alantis, 310 sidor, Ute nu

– – – – – – – – – –

2008 släppte Atlantis Ernst Jüngers första världskriget-skildring I stålstormen (ursprungligen pubicerad 1920). Nu tre år senare och med en helt slutsåld förstautgåva är pocket-verisonen här. Romanen har aldrig riktigt fått det erkännande den förtjänar, mycket på grund av att den till skillnad från Remarques På västronten intet nytt inte alls är politiskt korrekt. Jüngers verk är inte av pacifistisk natur utan beskriver kriget som ett rus. I dödens närvaro blir alla konturer och detaljer mycket skarpare – livet blir helt enkelt mycket tydligare, enligt Jünger. Men om upplevelsen av kriget för soldaten är ett rus, så är författaren Jünger högst nykter i sin stil. Sällan har kriget skildrats så sakligt som i I stålstormen, och det är också där den oerhörda styrkan ligger.

Berättaren, tillika huvudpersonen, undviker konsekvent att lägga känslomässiga band på upplevelserna han beskriver. Även om vi får ta del av vidriga scener med avskjutna lemmar och kroppar som slitits i stycken av granatregnen så vägrar berättaren att stanna upp och värdera händelserna. Det bara är. Visst skulle man kunna kalla det för ett högst kyligt betraktande, men samtidigt är Jünger aldrig avståndstagande. Tillvägagångssättet är den exakta vetenskapen, att precist registrera. Utan känslomässiga filter som har förmågan att lägga sig framför själva upplevelsen likt en dimma.

Kritiker har kallat Jünger för galning, nazi-sympatisör och krigshetsare. Allt givetvis långt från sanningen, vilket inte minst hans anti-nazistiska roman På marmorklipporna visar på. Dock ska man inte sticka under stolen med att Jüngers litteratur inte är någon anti-krigslitteratur, vilket vissa vill få det till i något slags försök att rentvå författaren.

Jüngers idealbild av soldaten är den antika krigaren och gudabesläktade titanen. Titanerna var enligt den grekiska mytologin den första generationens gudar. Soldaten är i Jüngers ögon en ädel sådan som krigar man mot man med enkla vapen. Den högteknologiska utvecklingen under 1900-talet gjorde att krigföringen bara blev en fråga om vem som hade störst materiella tillgångar att ödelägga fienden med. Första världskriget var enligt Jünger det sista ärofyllda kriget innan teknologin helt tog över. Teknologin förringade människovärdet. Särskilt utmärker sig en scen i romanen där huvudpersonen hjälper sårade engelsmän bort från slagfältet. Nationalitet och fiendskap är mindre viktiga faktorer, för huvudpersonen är alla människor lika. Den scenen är viktigt för att förstå Jüngers inställning till kriget. Det handlar visserligen om ett oerhört dödande, men inte om barbari. Jünger är inte en misantrop. Soldaten reduceras aldrig till kanonföda i berättarens blick, han är fortfarande en människa av kött och blod.

I stålstormen är en litterär bragd. Skildringen av kriget är i det närmaste vetenskaplig, så saklig är framställningen. Förhoppningsvis skänker denna pocket-utgåva Jünger nya läsare. För Ernst Jüngers författarskap förtjänar att lyftas fram på nytt i Sverige, något som Atlantis förlag har bidragit till med den här utgåvan samt den av Carl-Göran Heidegren författade, kommande biografin Ernst och Friedrich Georg Jünger – två bröder, ett århundrade.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent