Roman: En dag ska jag ta mig någon annanstans
Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 23rd, 2011En dag ska jag ta mig någon annanstans
Karin Thunberg
Brombergs, 268 s.
24 augusti 2011
Karin Thunberg arbetar på Svenska Dagbladet som reporter och skribent. Hon har blivit uppmärksammad genom Publicistklubbens Guldpenna, som hon fick år 2002, där motiveringen löd ”för sin förmåga att förena det privata med det personliga och det politiska”.
Hon har gett ut två självbiografiska böcker tidigare: Mellan köksfönstret och evigheten (2006) och En dag ska jag berätta om mamma (2008). Den nya boken, En dag ska jag ta mig någon annanstans bygger på författarens liv som ung kvinna i Malmö och i Stockholm under 70-talet.
På hösten 2010 bestämmer sig författaren för att starta en resa bakåt i sitt eget liv. Hon vill återse den unga kvinna hon var, då hon både sökte frihet och trygghet i en föränderlig tid. Den tid då hon frigjorde sig från sina föräldrar men ändå levde under deras påverkan, och då speciellt från sin mamma, och då hon upplevde både kärlek och uppbrott.
Hon reser till Malmö med det viktigaste i bagaget, lånar en lägenhet för ett tag och vandrar ensam i staden bland sina minnen. Hon närmar sig försiktigt och med mycket tvekan det bostadsområde hon levde i som nygift, där hon kände sig instängd och kvävd mellan förväntningar och konventioner och närde ett spirande hopp om rätten till sitt eget liv. Där hon mötte det allra svåraste; att avstå från ett barn och att bryta upp när kärleken inte höll. Samtidigt påbörjade hon sitt arbetsliv inom journalistiken, om än inom ett område hon inte kände sig hemmastadd i, vilket ledde henne vidare och hon sökte gemenskap bland stadens unga där diskussionerna och musikens vågor gick höga.
Många av författarens tankar handlar om hennes ursprung som arbetarklass, vilket alltid följt henne som en trogen hund. Hon har haft ambitionen att ta sig ur den trånga tröjan av tradition och kämpat för att komma ännu lite längre, att arbeta ännu lite mera för att duga. Hennes rädsla har varit att falla och bli som sin mamma, som inte orkat bryta sig ut utan gömt sig under täcket när väggarna krupit för nära.
Thunberg håller läsaren i handen medan hon stilla vandrar genom sina minnen. Det är både smärtsamt och mycket klokt, med en närhet som är svår att värja sig emot. Det gäller särskilt de avsnitt som behandlar nutiden. Hon visar upp sitt liv, både i dåtid och nutid, räcker fram det i handen och låter oss ta del av både det lätta och det svåra. När hon blandar det mest privata med det samtida i samhället lyfter texten till det allmängiltiga där vi alla kan känna igen oss. När boken är utläst vill jag bara läsa mera, jag undrar hur det gick egentligen med resan och Anders och allt det andra och jag önskar mig en fortsättning om alla dess dagar som flutit förbi sen dess.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
