Skönlitteratur: Flod

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 24th, 2011

Flod

Carolina Fredriksson

Albert Bonniers förlag

245 sidor. Har utkommit.

———

Vid Kadins strand stod två barn. De stod barfota i stenslammet under bron, med ögonen vilande mot staden på andra sidan och floden silade sand och småsten mellan deras tår. Det var Alka och Kappen.

Förut var grusplanen fylld av bebyggelse, en levande kåkstad. Sedan kom myndigheterna, husen röjdes bort och invånarna försvann i vita bussar in mot staden. Bara Alka och Kappen blev kvar. Två barn som bor ensamma i en förfallen husbil. Mellan dem och staden ligger en flod och barnen går aldrig utanför den grusplan där deras husbil står. Det är deras värld. De lever ensamma, gör sina egna regler och om de ramlar och slår sig får de plåstra om såren själva. Den enda kontakten med yttervärlden är Ina; en ung kvinna i skinnjacka och blommig klänning. Då och då hälsar hon på barnen, tar med sig ris, konserver och fotogen. Men hon säger att hon inte kan ta dem med sig till staden. Än. Hon säger inte varför.

Precis som barnen vet vi mycket lite om staden och människorna som bor där. Allt annat än grusplanen verkar närmast hotfullt. Alka och Kappen tar ett steg ifrån sitt utanförskap i fantasin, leker att de reser överallt och träffar alla människor. Men de stannar på grusplanen, lämnar aldrig den lilla värld som är den enda de känner till. Omvärlden är obegriplig, främmande, hotfull. Knappt närvarande. Andra människor är bilbruset från bron, stadens ljus från andra sidan floden och innehållet i de soptunnor Alka muddrar om natten. Flod är surrealistisk på många sätt. När och var historien utspelar sig är okänt. Staden och människorna likaså. Läsaren vet lika lite om yttervärlden som barnen. Vi kan inte se samhället, bara spillran som hamnade utanför det. Ibland är det irriterande att inte få ta del av den stora bilden. Det är så mycket vi inte får veta.

Barnen är vackert tecknade. Alka är äldst. Hon tänder fotogenvärmaren och kokar ris. Hon försöker svara på Kappens många frågor om världen. Han vill ha en hund. Han hittar en plastfender som han låtsas är en hund, drar den efter sig över stranden i ett snöre och bygger en koja åt den. Alka och Kappen är det allra bästa i Flod. Deras sköra men energisprakande barndom, spunnen av lekar, fantasier och små undangömda fynd. Carolina Fredriksson lyser när hon med känslighet och precision skildrar barnens sinnen och deras bild av omvärlden som en vidunderlig plats fylld av magi. Kappen och Alka finner trygghet och mening i sina lekar, sina gemensamma fantasier och de små skatter de hittar på stranden. I dessa skimrande stunder är Flod något av en hyllning till barndomen och till fantasins obändiga kraft. Barnens värld är ett virrvarr av vardag och dröm. Husbilen och dess välkända föremål är deras trygghet. En knapp. En slät sten. En kartbok. Ett kranium från ett litet djur. En joker från en kortlek. En plastpåse med färggrant tryck. Lycka.

Men det här är främst en mörk och sorglig historia. Det finns så mycket fara och misär. Hunger, köld, sjukdom och infekterade sår. Barnens värld hotas. Främlingar rycker i husbilens dörrhandtag, vintern kommer närmare och kölden kryper fram. Isolering har en huvudroll i Flod. Att vara i den och att ta eller inte ta sig ur den. För Alka och Kappen är det osäkert om isoleringen betyder säkerhet eller fångenskap. När deras situation blir allt mer ohållbar blir det nödvändigt för dem att lämna sin egen värld och möta de eventuella farorna eller möjligheterna i en annan. Bryta ett stelnat och hemtamt mönster. En process som finns överallt, såväl handgripligt som i varje människas huvud.

Det finns en finstämdhet i Flod. Fingertoppskänsla. Och att som debut bygga upp en helt egen surrealism som gränsar till science fiction, är imponerande. Allvaret. Fredriksson tar sin egen surrealism på allvar. Det är särskilt imponerande.

Då och då saknar jag rörelse och intrig. På ytan skildrar boken främst en situation. Jag saknar det oväntade. Flod får inte läsaren att hoppa upp och ner. Det här handlar om något långsamt och svårt.

—

Tove Ekström är student och frilansskribent