CD: Prokofjevs pianosonater
Recension, Skivor fredag, augusti 26th, 2011
Sergei Prokofiev: Piano Sonatas Nos. 1–9; Four Etudes; Toccata; Sarcasms; Visions fugitives; Tales of an Old Grandmother; Romeo and Juliet (Ondine/Naxos). 4 cd. Speltid: 70’07 + 74’43 + 50’41 + 68’52.
Matti Raekallio (piano)
–
1900-talets bästa pianosonater? De bästa inom genren efter Beethoven och Schubert? Ja, varför inte (Skrjabin får ursäkta). Sergej Prokofjev var själv en fullfjädrad pianist även om han tidigt lade solistkarriären på hyllan för att helhjärtat ägna sig åt att komponera, spela schack, ekipera sig och bena håret. Men att det är en virtuos med stålfingrar som varit i farten står snart klart – liksom att det är en karl med en sällsynt melodisk begåvning. Här finns både maskinell rytmik och smäktande sångbarhet. Musiken är bra från början till slut, men kanske att de tre stora så kallade krigssonaterna (nummer 6–8) ändå står ut som de absoluta mästerverken.
Matti Raekallio visar sig vara en i sammanhanget suverän pianist som utan problem kan mäta sig med exempelvis Yefim Bronfman (Sony) och Boris Berman (Chandos). Bronfmans transparens och elegans är tilltalande, men han kan ibland framstå som lite tam. När det gäller pondus, kraft och mäktig, fet klang kan ingen mäta sig med Raekallio – vilket inte hindrar att han också kan spela nog så poetiskt. Ett gott öga har jag annars till Nikolaj Luganskij (Warner) och hans metalliska skärpa och glasklara tonbildning. Men han har bara spelat in två av sonaterna (nr 4 och 6). Naturligtvis kan man inte heller gå förbi Svajtoslav Richter som uruppförde två av sonaterna och fick den 9:e sig tillägnad av tonsättaren. Men inte heller Richter har spelat in samtliga sonater och ljudupptagningarna är inte alltid de bästa.
Förutom sonaterna rymmer Raekallios box en del andra centrala pianoverk av Prokofjev. I Visions fugitives kan han möjligen bli lite för handfast för att fullt ut fånga titelns flyktiga drömmar. Men Sarkasmer och Fyra etyder passar honom perfekt liksom den djävulska toccatan. Romeo och Julia består av tio pianotranskriptioner ur baletten med samma namn. Det är underbar musik som gör sig lika bra för piano som för orkester. Här har jag jämfört Raekallio med Berman, Luganskij och Frederic Chiu (Harmonia mundi) – och intrycken kan variera från sats till sats. Men helhetsintrycket är att Raekallio även här står mycket stark. I ”Montague och Capulet” får han flygeln att dåna som kyrkklockor medan den avslutande ”Romeo och Julia före avskedet” klingar ljuvligt honungslen.
I det här fallet finns kort sagt ingen anledning att tänka utanför boxen. Tänk boxen! Sergej Prokojevs rafflande musik är helt oemotståndlig, och Matti Raekallio spelar med all den virtuositet, kraft och lyriska känsla som krävs. Därtill är ljudet är utmärkt och priset tilltalande.
________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Foto på Matti Raekallio från texthäftet.
