Lyrik: Stämmor av ljus fördelar världen
Lyrik, Recension torsdag, september 1st, 2011Stämmor av ljus fördelar världen: Dikter 1982–2011
Ulf Eriksson
Albert Bonniers Förlag. 469 sidor. Har utkommit.
Stämmor av ljus fördelar världen är titeln på den breda urvalsvolym av Ulf Erikssons poesi som nyss utkommit. Här får vi följa poetens utveckling ända från debuten 1982 fram till den nyskrivna samlingen I solens rike, som får avsluta den mer än 450 sidor långa boken.
En känsla av poetisk kontinuitet mer än av utveckling i helt nya riktningar blir det bestående intrycket efter läsningen. Eriksson framstår som en allvarlig och konsekvent utforskare av varat. Mikael van Reis beskriver honom i efterordet som en ”lyrisk fenomenolog”, och syftar säkert på hans beskrivande och frågande grundinställning. Han är mer filosofisk än centrallyrisk, trots att många av hans dikter utgår från landskap och minnets mentala ljusbilder. Regn, ljus och vind blir en sorts grundord som varieras i samling efter samling. Det är dock sällan dikterna blir enbart deskriptiva naturstycken, vilande i sig själva. I den tidiga prosadikten ”Poetik” skriver han: ”Du skall emellertid se nejden, tigande nalkas tingen. De rör dig inte, de utlämnar inga uppgifter. Bevara sikten i svärmen av ord och älska själva det trilskande hos alla ting, de flyende rytmernas frusna gestalter.”
En längtan efter att världen ska öppna sig är märkbar, men ingen tilltro finns till att det verkligen kan ske. Transcendensen är knappt möjlig ens som förhoppning; landskapet är i grunden oförståeligt liksom den egna existensens grund. Jaget blir ett känsligt membran, genomsläppligt och öppet för världen, men alla möjligheter att verkligen pejla tillvarons djup tycks omöjliga. ”Allt synligt är tomt inuti./ Vem betraktar oss,/ medan dagarna bärs bort/ av sniglarna”. Det finns ändå något ”gagnlöst nyttigt” i att fortsätta fråga ”om sådant som saknar svar”.
Erikssons dikter har ofta en sordinerad ton; där finns en grundläggande känsla av hemlöshet utan annan påtaglig orsak än livets egna villkor. I ett par samlingar från 2000-talet märks inslag av större omedelbarhet och ett mer avklarnat lugn. Det gäller exempelvis några dikter där barn och kärleksminnen nämns. I den nyskrivna samlingen försöker han sig också på att ge en syntes av andan i det som ledde till det vettlösa 1900-talets krig och katastrofer. Här vidgas perspektivet från det privata utforskandet av tingen. Han skriver också ömsint om sin döde far.
Att läsa det här omfattande dikturvalet är att möta en röst som aldrig blir inställsam. Det är sympatiskt i sig. Viljan att utforska eller vrida och vända på ting och begrepp kan emellertid leda till att texterna blir något överlastade och otympliga. Traditionella lyriska strategier och stilgrepp verkar väljas bort till förmån för en uttrycksvilja som inte kan väja för det kantiga och svåra.
Poetisk skönhet finner också sin plats i denna allvarliga och rika bok. Den är dock aldrig sig själv nog, aldrig enbart dekoration, utan måste på något sätt legitimera sin plats. En dikt från debutsamlingen börjar ”En tystnad bär språket/ inåt landet/ bortom vägvisares boställen.” Så här slutar den:
Den vars liv är en stark vind
kan där möta milda dementier.
Den som fötts in i en stor saknad
kan växa här
vända åter vaknare och mindre rädd.
En dag vänds en sida
genom en bild.
En dag följer vi, knappt synliga,
stigar,
avtar och är borta.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent
Copyright/fotograf: Cato Lein
