Regissör i fokus: 3 × Stanley Kubrick
Fokus torsdag, september 8th, 2011Stanley Kubrick är utan överdrift en av de mest hyllade och inflytelserika regissörerna under 1900-talet. Trots att han under sin karriär gjorde bara drygt ett tiotal filmer fick de ett sådant genomslag att dess ringar kommer synas på ytan lång tid framöver. Filmer som Lolita (1962), 2011 – ett rymdäventyr (1968), A Clockwork Orange (1971) och The Shining (1980) har lämnat bestående avtryck på filmhistorien och bearbetas fortfarande filmvetenskapligt och kommersiellt. Ofta ses idag Kubrick som en innovativ konstnär med filmen som uttrycksmedel än en klassisk filmhantverkare. Men även om han idag är geniförklarad har så inte alltid varit fallet. Ofta mottogs de filmer som idag hyllas som stilbildande mästerverk med rejäl skepsis från både kritiker och publik.
I början av 1960-talet flyttade Kubrick ifrån sin hemstad New York för att istället bosätta sig i England. Han kom där att leva ett stillsamt och ganska isolerat liv vilket inte hindrade honom från att skapa sina nu klassiska filmer. Allt började dock i New York när en ung och mycket pedantisk fotograf slogs sig på att göra spelfilm. Eftersom dessa 3 första filmer från den 7 september finns förpackade i en fin liten dvd-box för den svenska publiken så tycker jag de är värda lite extra uppmärksamhet. Dels är de högs sevärda men de ger också en klar bild hur Kubrick filmtekniskt slipas till att bli en av filmhistoriens mest hyllade mästare.
Egentligen var Stanley Kubricks första långfilmsproduktion en krigsfilm från 1953 vid namn Fear and Desire. Denna film räknade aldrig däremot Kubrick själv och han gjorde i själva verket det mesta för att den aldrig skulle visas offentligt. Det gick till och med så lång att han vid flera tillfällen försökte köpa alla kopior av filmen för att bespara allmänheten sitt uppenbarligen pinsamma premiärverk. Bortser man från denna produktion så brukar istället Dödande kärlek (killers Kiss) ses som Kubricks första långfilm även om han lär tyckt att också denna var en tämligen misslyckat historia. Det rör sig om en ren independentproduktion med minimal budget filmad direkt på gatan eller i privatpersoners lägenheter. Vi får följa den boxande fördettingen Davy (Jamie Smith) som förälskar sig i sin vackra granne, dansösen Gloria (Irene Kane), som bor i lägenheten mitt emot honom. Gloria är dock tingad av en annan herre, den våldsamma gangstern Rapallos (Frank Silvera), vars svartsjuka inte känner några gränser. När Rapallo vid ett tillfälle blir vådsam mot Gloria springer Davy till hennes undsättning med resultatet att de får gangstern och hans skrupelfria hantlangare efter sig.
Dödande Kärlek är en ganska traditionell film noir-thriller med långa skuggor och kluriga fruntimmer. Trots sin korta speltid (på en dryg timme) så har den några ganska sega transportsträckor som förmodligen är ett resultat av Kubricks brist på både erfarenhet och budget. Filmen har däremot några riktigt snygga actionscener som är klart över det normala för en film från det tidiga 1950-talet. Det finns bland annat en riktigt snyggt klippt och koreograferad boxningsmatch som faktiskt än idag sopar mattan med många moderna boxningsfilmer. Det är också intressant att Kubrick (som förutom regi även stod för just foto och klippning) redan här hade börjat experimentera med vad man inom filmvetenskapen kallar för ”narrativ kronologi”. Filmen berättas genom en tillbakablick och i denna finns ytterligare tillbakablickar vilket gör att vissa delar av filmen nära på känns surrealistisk. Vid ett tillfälle får vi exempelvis se dansösen Glorias bakgrund berättad till bilder av en kvinna som dansar balett, vilket helt klart känns som ett visuellt lyckat experiment från Kubricks sida. Även om han fortfarande var i sin finkonstnärliga linda när han gjorde Dödande Kärlek så är det en klart sevärd film. Inte minst för att den filmtekniskt antyder om vad som komma skall från denna filmskapare.
Boxens andra film är min personliga favorit. Även detta är en hårdkokt film noir-produktion, men denna gång med större ambition och budget. Spelet är förlorat (The Killing) kom 1956 och handlar om den hårdhudade återfallsförbrytaren Johnny Clay (Sterling Hayden) som knappt hunnit få av sig fängelsesärken innan han är ute på nya skumma upptåg. Den här gången har han tänkt ut en till synes helt genial kupp mot en hästkapplöpningsbana. Nu gäller bara att alla inblandade sköter sin del av planen och att ligans flickvänner håller sig i skinnet.
Transportsträckor är det absolut inte tal om i Spelet är förlorat. Varenda scen är imponerande väluttänkt och filmens tempo är medryckande högt även idag. Det som kanske är mest intressant med just detta är att Kubrick först hade en helt annan struktur på filmens scener. Till en början var historien helt okronologiskt återberättad genom olika karaktärer och helheten förklarade först i slutet av filmen. Denna ickelinjära struktur visade sig dock vara en smula för mycket för filmbolaget. Kubrick tvingades inte bara klippa om filmen, han fick dessutom lägga till en berättarröst vilket var ett film noir-grepp han lär ha avskytt. För att få ut sin film så fick Kubrick i alla fall lyssna på bolaget och klippa om hela härligheten. Den berättarröst han tillförde till filmen är däremot absolut inte av traditionellt snitt då den snarare leder in åskådaren på villovägar än hjälper till att skapa förståelse. Viss känsla av okronologi finns absolut kvar och visst är det intressant att Kubrick tänkte i dessa banor årtionden innan regissörer som Quentin Tarantino och Guy Ritchie gjorde ” tidmässigt hoppande handling” populär i filmer som De hänsynslösa (1992) och Snatch (2000). Trots (eller kanske på grund av?) filmbolaget krav så är Spelet är förlorat en stenhård liten gangsterpärla fylld av smarta tekniska lösningar och medryckande tempo. Den är helt klart ett lysande monument över film noir-genren som här höll på att gå ur tiden.
1957 återvände Kubrick till att göra krigsfiml med Äran Väg (Paths of Glory). Det rör sig dock inte om något patriotiskt flaggviftande eller något hyllande av modiga krigshjältar. Filmen, som är baserad på Humphray Cobbs bok med samma namn, utspelar sig under första världskriget och har ett klart antimillitärt budskap. Vi får följa den franska översten Dax (Kirk Douglas) som beordras göra ett helt vansinnigt anfall mot tyskt territorium. Anfallet går åt skogen och efter att ha förlorat en stor del av manskapet tvingas Dax retirera. Hans överordnade blir då fly förbannade och anklagar Dax regemente för millitär feghet. De tycker att ett varnande exempel behöver statueras och tre slumpmässigt utvalde soldater ur regementet döms följaktligen till döden. Överste Dax ställer sig dock mellan de åtalade och sina överordnade. På sin egen karriärs bekostnad blir han de åtalades försvarare i en rättegång som visar sig mest vara ett spel för gallerierna.
Ärans väg mottogs av en hel del kritik när den kom, speciellt från franskt håll som efter en tuff lott under andra världskriget inte var direkt smickrades av denna framställning. Filmen är dock slående välgjord och har bland annat riktigt otäcka skyttegravskrigsscener. Det rör sig absolut inte om någon kritik mot den franska krigsmaskinen utan snarare hur höga militärer utan betänklighet gör karriär på sina underordnades bekostnad samt krigs vansinne i stort. Dessa teman som Kubrick kom att återkomma till flera gånger i sin filmkarriär. Kanske mest i Dr. Strangelove (1964) samt i sitt Vietnamepos Full Metal Jacket (1987). Även Kirk Douglas bör nämnas. Tillsammans med filmens mycket välgenomtänkta mise-en-scen (iscensättning) och tankvärda budskap gör han helt klart Ärans väg till en självklar sevärdhet.
— — —
Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion
