Noveller: Alefen
Pocket, Recension, Skönlitteratur söndag, september 18th, 2011Alefen
Jorge Luis Borges
Översättare: Sun Axelsson, Maria Torres, Lars Bjurman, Artur Lundkvist och Ingegerd Wiking
Bonnierpocket. 181 sidor. Utkommer 19/9 2011.
När det blir dags att dela ut Nobelpriset i litteratur, och det är det snart, brukar det alltid dyka upp någon förnumstig figur och lista Svenska Akademiens misstag: pristagare som inte borde ha fått utmärkelsen och, än vanligare, författare som borde ha fått priset men aldrig fick det. Ibland är kritiken synnerligen anakronistisk. Det är exempelvis svårt att klandra en prisutdelare för att ha missat Franz Kafka vars hela berömmelse faktiskt är postum och till stor del vilar på verk som inte publicerades förrän efter hans död. Annorlunda förhåller det sig med Jorge Luis Borges. Han blev 86 år och var något av en legend redan under sin livstid. Hans litterära kvaliteter var välkända liksom hans oerhörda betydelse för en rad yngre författare. Kanske kan man se honom som något av postmodernismens gudfader. Varför Akademien valde att förbigå honom framstår verkligen som en gåta – om det nu inte, trots allt, var för hans dubiösa inställning till den argentinska militärdiktaturen under 1970-talet.
Hur som helst, Borges är ofrånkomlig. Han är helt sin egen och som sådan en farlig förebild, då alla som försöker att skriva i hans stil riskerar att framstå som blott hopplösa epigoner. Precis som Kafka är hans originalitet av det slaget att han blivit ett begrepp; man kan använda hans namn för att karaktärisera ett visst sätt att skriva – och alla förstår vad man menar. Nu skulle man kanske kunna tro att detta vidsträckta inflytande bottnar i en rik produktion. Inget är mer felaktigt. Borges skrev få och korta verk. Novellen, dessutom den korta novellen, är hans form. Och antalet noveller är dessutom begränsat. De två mest kända samlingarna, Ficciones och El Aleph, är inte längre att båda ledigt skulle rymmas i en enda volym. Den förra, Fiktioner, gav Bonniers ut i sin helhet för två år sedan. Nu återkommer man med Alefen.
Att läsa Borges är att hamna mitt i labyrinter och spegelsalar och oändliga bibliotek – dessutom försedda med falluckor. Här möter dubbelgångare och verkligheter som förvandlas till fiktioner och tvärtom. Ibland kan novellerna påminna om essäer, betraktelser som ställer världen på huvudet och ifrågasätter allt som konstituerar vår verklighet och gör att vi kan navigera i tillvaron. Men samtidigt som Borges närmar sig mystiken finns en ironi som hela tiden ifrågasätter även mystiken – som i historien om alefen.
Alefen är ett mystiskt litet klot av glas infattat i källartrappan hemma hos en poet och ”den enda plats på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synvinklar”. Den rymmer alltså världen i dess helhet – precis som bokstaven alef i det hebreiska alfabetet sägs rymma alla andra bokstäver och därför innefattar allt som finns. Den där poeten heter för övrigt Argentino Daneris. Här förekommer även ung död kvinna som berättaren (Borges vid namn) sörjer. Hon heter Beatriz. Det är rimligen ingen slump. Nog är det Dante Alighieri och hans Beatrice som spökar – vilket också gör att alefen kan förknippas med Dantes bild av Gud som en punkt av oändligt ljus. Men pass upp. Denne Daneris beskrivs som en medioker diktare som inte kan leva upp till sina megalomana pretentioner och Beatriz beskrivs som lång och kutryggig och med en gång av ”behagfull klumpighet”. Och den där alefen är dessutom möjligen falsk …
Alefen är en pocket som man med fördel kan bära med sig i väskan eller fickan och ta fram för att förgylla stunder av oväntad ledighet eller tråkighet. Men en varning är på plats: Har man väl trätt in i Borges litterära labyrint riskerar man att bli kvar. Man har helt enkelt ingen lust att leta sig ut.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Medeltida labyrint
Labirinto delle Trasformazioni IV (1988) av Davide Tonato
Indisk-hinduisk labyrint
