Roman: Anna och Mats bor inte här längre
Recension, Skönlitteratur måndag, september 19th, 2011Anna och Mats bor inte här längre
Helena von Zweigbergk
Norstedts 427 s.
Utkommer 19 september 2011
Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun (2008). I den tecknade Helena von Zweigbergk bilden av en familj i kris, där en semesterresa får föräldrarnas konflikter att brisera. Som titeln antyder skildrar fortsättningen vad som händer efter det, när äktenskapet inte går att lappa ihop längre och skilsmässan är ett faktum. När två vuxna står inför ett smärtsamt uppbrott, både efterlängtat och skrämmande, med vetskap om att barnens tillvaro för alltid vänds upp och ner.
Det är Anna som tagit initiativ till uppbrottet. Hon försöker hålla ihop sig själv inför barnen, kämpar med en sviktande ekonomi och närmar sig sakta en bild av sig själv som andra förmedlar, som hon egentligen inte vill kännas vid. Saknaden efter barnen river nästan itu henne, och längtan efter kärlek får henne att försiktigt närma sig en ny man. Hon trevar sig fram i den nya tillvaron, tar ett steg framåt och två bakåt, och hittar så småningom någon slags färdriktning.
Mats å sin sida har redan från början en ny relation att ta hänsyn till. Det haltar betänkligt när han både försöker skapa en ny tillvaro med sina barn och samtidigt utvecklas tillsammans med sin nya kvinna. Han verkar inte veta vilket ben han ska stå på, vilket får konsekvenser för alla inblandade. Det dröjer inte längre förrän han befinner sig i ett kaos där lojaliteter sliter honom åt olika håll. Han har inte ork att bena i problemen för att strukturera upp sin tillvaro utan tumlar runt med en tilltagande känsla av att vilja hoppa av karusellen.
Anna och Mats bor inte här längre är en slags brukslitteratur i skilsmässobranchen. Den visar upp en schematisk bild av familjeliv och skilsmässor, där inget sticker ut eller pyser över, utan det puttrar på i lagom takt. Familjen är så normal man bara kan tänka sig; mannen som genast söker en ny relation, kvinnan som försöker gå vidare på egna ben, sonen som gömmer sig bakom kepsen och reagerar med tystnad och dottern som tar ett alldeles för stort ansvar för de vuxnas krumbukter genom att ställa saker tillrätta och släta över. Det finns ingenting som går riktigt överstyr. Ändå blir jag tagen av att läsa om deras smärtsamma steg ut ur den gemensamma tryggheten. Jag känner sympati för personerna, för de uppträder både klokt och korkat, och Zweigbergk låter dem stappla runt i vardagsrealismen så att det känns som om jag håller dem sällskap vid köksbordet. Det gör det enkelt att leva sig in i deras utsatthet.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
