DVD: Mysteriet Picasso

Inlagd av Lisa Jacobsson Film, Recension, Videohyllan tisdag, september 20th, 2011

Mysteriet Picasso

Originaltitel: Le Mystère Picasso

Dokumentär, Frankrike, 1956

Regissör: Henri-Georges Clouzot

Distributör: Njutafilms

Svensk dvd-premiär: 2011-09-21

Speltid: 1 tim 28 min

— — —

Den spanske konstnären Pablo Picasso är känd som 1900-talets mest inflytelserika konstnär, århundradets geni och hans namn är synonymt med Den Moderna Konsten. Alla i västvärlden idag känner väl till namnet Picasso även om många säkert reducerar honom till en gubbe som målar som ett barn.

I mitten av 1950-talet, då Mysteriet Picasso filmas, närmar han sig en ålder av 75. Varje streck han drar är så värdefullt att han kan byta en teckning mot ett slott. Han har 4 barn, födda av 3 olika mödrar. Han är bosatt i Frankrike sedan femtio år tillbaka och hans liv har under många år varit fullständigt tillgängligt för allmänheten genom veckotidningar, böcker och filmer. Intresset kring hans person överstiger i princip intresset för själva konsten och bidrar till hans framgångar, men också till ett behov hos konstnären av att dra sig undan. Vid tiden för filmen har konstnären sedan ett antal år hållit sig borta från allmänheten så gott det går och yttrar sig endast i undantagsfall.

Mysteriet Picasso vill fördjupa sig i framväxten av bilden – genom bilden. Det är nästan som om filmen vill vara lite ironisk i uppvisningen av geniet. I inledningen får vi veta att vi strax ska få vara med om någonting mycket exklusivt. Vi ska få ta del av de mekanismer som får konstnären att skapa konsten. Man hävdar att till skillnad från inom t ex musiken är detta möjligt inom bildkonsten. Filmens inledande berättarröst påstår att i olikhet med kompositören, är skapandeprocessen hos bildkonstnären möjlig att följa helt enkelt genom att följa konstnärens hand när den rör sig över underlaget och skapar bilden. Den franske regissören, producenten och manusförfattaren Henri-Georges Clouzot, en av frankrikes främsta filmare under 50-talet, låter oss följa sin vän Picasso då han ”för första gången” målar framför kameran, inför oss, med oss. Filmen i stort bygger på teckningar och målningar som tycks skapa sig själva på papperet, tonsatta med pampig musik. Bilden filmas bakifrån och färgen tränger igenom så att vi ser den spegelvända bilden utan att störas av handen som skapar den. Emellanåt avbryts skeendet för en kort stunds paus då den färdiga bilden lyfts av staffliet för att bytas mot ett nytt vitt ark och blottar då en barbröstad Pablo Picasso med tusch och penslar, eller en koncentrerat iakttagande och piprökande Henri Geouges-Clouzot som kommer med direktiv eller frågar kameramannen hur mycket film som finns kvar för nästa målning. Han frågar Pablo om han orkar göra en till. ”Jag orkar fortsätta hela natten om du vill”, blir hans uppfyllande svar. Dialogen mellan filmens aktörer – målaren och filmteamet – tillsammans med den framväxande bilden ger en illusion av transparenta skaparprocesser såväl hos målaren som hos filmaren.

Geniet i arbete, exklusivt fångat inför våra ögon. Det är detta det går ut på eller åtminstone en inbillad föreställning om det.

I den senare delen av filmen tar Picasso över kommandot mer och mer. I början har han snällt ställt upp på att förevisa sina konster men nu vill han komma djupare i bilden och då behöver han använda andra material, som olja och kollage. Nu får vi se bilden växa fram genom stop-motion. Misstag görs och målas över, raderas, modelleras fram och han börjar om med samma bild på en ny duk… Musiken har ändrat karaktär. Clouzot påpekar att det blir tråkigt för publiken och Picasso svarar att han aldrig brytt sig om Publiken och inte tänker börja nu. När han är färdig med sista bilden går han fram till ett staffli med ett stort vitt papper och där gör han sin signatur i storformat och under dramatisk musik vänder han ryggen till och går genom bilden, betraktar några av målningarna han gjort under filmen och försvinner ut i bakgrunden.

Mysteriet Picasso rör sig om knappt en och en halv timmes gemensamt verk signerat Pablo Picasso och Henri-George Clouzot, där vi alltså ser den ena självmålande bilden avlösa den andra. Halva filmen på Clouzots villkor (han får ikläda sig rollen som ”det allmänna intresset”) och halva på Picassos premisser. Jag blir faktiskt engagerad och undrar vad som komma skall och fascineras över den bestämda rytmen som målar upp bilden ur tomma intet som om den redan finns där framför konstnären (geniet) och liksom vaskas fram av honom för att bli synlig även för oss, särskilt då i filmens första del. Motivet är ofta den nakna kvinnan, målaren, ateljéinteriören eller tjuren på arenan. De här motiven sätter igång frågor i mig. Jag tänker naturligtvis på den ”manliga blicken” och kvinnan som objekt men också på vad som är bild och vad som är en bild i bilden? Motivet, ateljén, konstnären och åskådaren flyter ihop. Min blick på den manliga blicken. Picassos blick på sig själv – Målaren med blicken på Kvinnokroppen. Eller Tjurfäktaren och Djuret. Den nakna kvinnokroppen och tjuren – båda är kroppar som är till för att beundras, fruktas, erövras och penetreras.

Mannen Picasso håller på att bli gammal men konstnären är fortsatt vital, om än allt mer kontemplerande sin existens, sin roll i livet och i konsthistorien.

Mysteriet Picasso är en klassiker som håller än, om än kanske främst för den konstälskande publiken. Filmen vann juryns pris i Cannes 1956 och 1984 blev den utsedd till nationalklenod av franska regeringen.

Fotnot. Det här är inte den första filmen som visar hur Picassos målningar växer fram. Sju år tidigare gjordes t ex den belgiska dokumentärfilmen Bezoek aan Picasso (Besök hos Picasso) som innehåller några klassiska scener där Picasso målar på en stor glasskiva framför kameran.

— — —

Lisa Jacobsson