Bok: Folk jag aldrig mött

Inlagd av Kulturdelen Facklitteratur, Recension torsdag, september 22nd, 2011

Folk jag aldrig mött: Porträtt

Carina Burman

Atlantis. 232 sidor. Utkommer 22/9 2011

Karaktärsbiografin, det litterära karaktärsporträttet, figurerar redan i den tidiga europeiska litteraturen. I korta texter beskriver romerska författare som Cornelius Nepos (100-t f v t), Suetonius (100-t) och dennes samtide, Plutarchos, ”lysande män” – ”viris illustribus”. Biografierna är korta och idealiserande och tar först och främst fasta på karaktärsdrag och gärningar som ansågs värda att beundra. Människokaraktärens mörkare sidor ägnade sig å andra sidan Procopius (500-t) åt i sin skandalkrönika ”Hemlig historia”. Det här slaget av kortbiografier syftade till att fånga något av personligheten hos den biograferade, det som gjort dem till onda eller goda, lysande och berömda eller kanske skandalösa och berömda. På sitt sätt påminner de en del om dagens populärbiografier.

Nu är det förstås inget som säger att karaktärsbiografier behöver vara så ensidiga. Carina Burmans samling av kortbiografier Folk jag aldrig mött: Porträtt, kan ses mot bakgrund av just karaktärsbiografin även om skildringarna inte är av samma ensidiga slag. De 19 kortbiografier (av författaren också kallade ”essäer”) som boken innehåller, är för det mesta orienterade mot att likt porträttet fånga något eller några väsentliga eller intresseväckande karaktärsdrag hos – just det – personer som författaren aldrig mött, åtminstone inte i fysisk gestalt. Bland de biograferade återfinns ”Vännen Horatius” som den äldste medan Tage Danielsson (i sällskap av Tegnér) i egenskap av yngst får avsluta samlingen. Däremellan kan man exempelvis stifta bekantskap med ”Hedersgumman Brenner”, det vill säga 1600-talsförfattaren Sophia Elisabeth Brenner, ”Den barnslige. H. C. Andersen” och ”Den explosiva Bang”. De flesta av porträttessäerna har kommit till under en tidsrymd av 15 år, och med något undantag har de också publicerats i andra sammanhang än den föreliggande volymen – något som förklarar texternas variation i anslag. Också porträttens längd varierar: Axel von Fersen, Carl von Linné och den betydligt mer okända Ellen Rydelius ägnas mellan fyra och fem sidor medan Anna-Lisa Liljebjörn – Geijers hustru – porträtteras på 24 sidor.

Den korta Linné-texten är en hyllningstext, kanske inte riktigt den essä som författaren vill ha den till i sitt efterord, utan ett invigningstal från Linné-jubiléet i Uppsala 2007. Någon mer ingående personlig karakteristik handlar det inte om – här är det snarast vid det här laget ganska välkända uppfattningar om Linnés språk och stil som satts samman till ett kort och elegant anförande avpassat för den högtidliga situationen. Kapitlet om Ellen Rydelius framstår kanske mest som ett lästips – om än ett intressant sådant. Porträttet av Axel von Fersen och dennes erotiska företräden tycks å sin sida ha kommit till utifrån ett tillfälle då ”stadgade fruntimmer i historiskt bevandrade kretsar” under sena kvällsdiskussioner kommit in på frågan om vem som var snyggast – Axel von Fersen eller Gustaf Mauritz Armfelt. Ämnet kan tyckas frivolt – åtminstone verkar det vara författarens egen åsikt av retoriken att döma – men i den korta texten skymtar en del av det som gör framför allt de litet längre texterna intressanta: nyfikenheten, ansatsen att lära känna, att levandegöra och förstå. Hos Burman handlar det som nämnts inte bara om det som gjort de avporträtterade till lysande (för som sådana framställs de nog i viss mån) utan snarare om att utifrån etablerade uppfattningar, omdömen, avbildningar och andra källor, skapa en mer levande förståelse för någon aspekt av deras personlighet.

Här skymtar en av Burmans återkommande metoder – en kombination av vetenskaplig, historisk systematik och skönlitterärt gestaltande. Vid ett tillfälle säger sig också författaren själv ha ”gått tillväga som en obotlig arkivforskare” samtidigt som hon framhåller att det är ”mest som författare jag talar”. Grundläggande för var och en som skriver biografi kan tyckas, men kanske skymtar särskilt mycket av romanförfattarens intresse för sina karaktärer i de burmanska karaktärsporträtten. Utgångspunkten för visserligen ofta tanken till den vetenskapliga undersökningen och utgör för det mesta en fråga kopplad till den biograferades personlighet. I texten om von Fersen ställs frågan vad det egentligen var som gjorde von Fersen så erotiskt attraktiv, i den längre uppsatsen om Anna-Lisa Liljebjörn handlar det tvärtemot om varför hon många gånger uppfattades och beskrevs (även av sig själv) som färglös. I porträttet av von Fersen liksom i flertalet av uppsatserna, tar sedan Burman en utgångspunkt i den porträtterades fysiska uppenbarelse. Utifrån samtida avbildningar och beskrivningar skissas konturerna av von Fersens, även med nutida mått mätt, långa gestalt, välklädd, iförd vit peruk och tidsenligt sminkad med blått vid tinningarnas ådror. Denna uppenbarelse sätts sedan i aktion i Marie-Antoinettes salonger. Texten är kort; vi får en glimt av en vacker man och ett glamoröst 1700-tal, men som ett slags memento mori avslutas den sedan med en påminnelse om von Fersens allt annat än lysande död.

Ett mer inkännande porträtt hinns med på de 24 sidor som bär titeln ”Den färglösa. Anna-Lisa Liljebjörn – också känd som fru Geijer”. Liksom i den korta von Fersen-texten får en utgångspunkt vara samtida avbildningar och beskrivningar av utseende och framtoning följda av ett resonemang kring hur ”den färglösa” tett sig. Här växer emellertid skildringen ut till ett mer komplicerat porträtt när Burman också utifrån brev och dagboksanteckningar försöker förstå hur Anna-Lisa Liljebjörn tänkt och känt, vad som rört sig i hennes inre, inte minst under tiden som fru Geijer. Visst kommer hon till liv på sitt sätt – inte genom att i slutänden framstå som så mycket färgstarkare utan snarare som värd att respektera i sin ”färglöshet”.

I fallet ”Jacob Wallenberg, Guds narr” finns emellertid inget porträtt att tillgå; efter att ha kastat en prövande blick på den rökande gestalt, försedd med böcker och potta, som pryder titelbladet till Wallenbergs roman Min son på galejan, och förkastat tanken att teckningen skulle föreställa författaren, konstaterar Burman att Wallenberg hör till de ansiktslösa i vår litteraturhistoria. Den 15 sidor långa essän ägnas sedan i huvudsak åt att försöka skapa en sammanhängande bild av de motsägelsefulla sidor som skymtar i Wallenbergs levnad och författarskap. Redan Levertin framhöll med ett polerat uttryck att Wallenbergs brev innehåller ”den lustigaste blandning av skämt och skolvisdom”. Burman konstaterar till sist att den blandning av kristen fromhet och moral och tämligen grova burleskerier som präglar hans litteratur, brev och liv kanske får ses mot bakgrund av ett kalejdoskopiskt personlighetsideal – på Wallenbergs tid var det inte självklart eller kanske inte ens önskvärt att framstå som en enhetlig sammanhållen karaktär.

Smått gåtfulla är de alltså – de karaktärer som Burman skissar upp i sina porträtt. Kanske är det också gåtfullheten och pusslandet med karaktärsdrag som bokens omslag syftar på. Omslagsbilden – ett isärklippt ungdomsporträtt av H.C. Andersen – påminner om det slag av läggspel eller pussel där ansiktsdrag på olika sätt kan sättas samman till varierande fysionomier. Ögonen, själens eller kanske personlighetens spegel saknas, och det är först när vi på skyddsomslagets insidesflik får se porträttet i sin helhet som ansiktet kan identifieras som H.C. Andersens.

__________

Carina Lidström är litteraturvetare vid Örebro universitet.

Carina Burman (foto: August Burman)

Sophia Elisabeth Brenner

Axel von Fersen

H. C. Andersen (porträtterad av Christian Albrecht Jensen)