Hem » Recension, Scen » Scen: Amadeus med Länsteatern i Örebro

Scen: Amadeus med Länsteatern i Örebro

Örebro Teater

Amadeus av Peter Shaffer (övers. Göran O Eriksson)

Länsteatern i Örebro

Regi: Alexander Öberg

Scenografi: Hanna Cecilia Lindkvist

Kostym: Elin Hallberg

Mask/Peruk: Anna Fredrikson och Giovanni Indelicato

Ljusdesign: Ronny Andersson

Musikarrangemang: Simon Bovin Schierup

I rollerna: Nour El Refai, Linus Lindman, Maria Hansson Bergqvist, Niclas Ekholm, Emma Frost, Anders Hambraeus, Peter Jansson, Isabelle Moreau, Kalle Nilsson, Jenny Norén och Per Fritz

Amadeus är en pjäs om ressentiment. Med ressentiment avsåg filosofen Friedrich Nietzsche den underlägsnes hat mot den överlägsne.

Antonio Salieri är tillräckligt begåvad för att inse att Mozart är den större tonsättaren av de två, men han är inte tillräckligt begåvad för att kunna göra något åt det. Han är också en tillräckligt stor tonsättare för att kunna gräma sig över att trots allt inte vara en av de riktigt stora. Hans hat mot Mozart är därför i grund och botten ett hat mot Gud. Hur mycket han än arbetar och anstränger sig kommer han aldrig att kunna skapa verk av samma skönhet som Mozarts. Och det riktigt fasansfulla är att denne Mozart dessutom tycks skriva sin sublima musik utan ansträngning och vånda och ställer alla föreställningar om en seriös konstnär på ända. Han är ett stort barn som älskar kissochbajshumor och brister ut i opassande skratt. Hur kan det komma sig att den gudomliga skapargnistan tagit sin boning i ett sådant hölje? För Salieri öppnar sig här en avgrund. Det finns ingen rättvisa och ingen högre makt att lita på. Att krossa Mozart är hans hämnd på Gud och världen. Så reduceras drömmen om musikalisk odödlighet till hoppet om herostratisk ryktbarhet som den sant odödliges baneman. Men inte heller det får han uppleva. Salieris sista nederlag blir att ingen ens tror på det rykte han själv sprider ut.

Det är ingen slump att Peter Shaffer kallat sin pjäs för just Amadeus, ”den av Gud älskade”, och inte för Mozart. Ty det är i detta ”Amadeus” som kärnan och gåtan finns. Det är detta ”Amadeus” som Salieri inte kan förlika sig med. Men Shaffer var inte först om att utnyttja motivet. Det har han stulit rakt av från Aleksandr Pusjkin. Hans minipjäs Mozart och Salieri från 1830 är den brustablett som Shaffer så skickligt löser upp i helaftonsbägaren Amadeus. Det var också Pusjkin som gav misstanken om Salieri som Mozarts mördare fast litterär form. Ingen seriös musikforskare av idag tar det där ryktet på allvar, och man skall naturligtvis inte heller uppfatta Pusjkins och Shaffers pjäser som några försök att skildra ett faktiskt förlopp. Vad de gör är att använda två historiska personer för att diskutera ett tema. Salieri är regelmänniskan, konstnären som hantverkare, medan Mozart att undantagsmänniskan, konstnären som geni. Salieri följer de erkända förebilderna, Mozart skapar nytt. Just under 1700-talet gick också debattens vågor höga i denna fråga och imitation ställdes mot originalitet, regelsystem mot skaparkraft.

Alla som idag sätter upp Amadeus har en fantom att förhålla sig till. Man får räkna med att många i publiken har sett och kanske älskar Milos Formans filmatisering med Tom Hulce, F. Murray Abraham och Elisabeth Barrett. Hulces Mozart, med den vita peruken på sniskan och sitt påträngande och fåniga skratt, har etsat sig fast på mångas nät- och öronhinnor. Men det var Abraham som kammade hem en Oscar för Salieri. Och det är snarare med Salieri än med Mozart som en uppsättning av Amadeus står och faller. Länsteaterns uppsättning står – dessutom på helt egna ben.

När Linus Lindman, med skallig och sårig hjässa, dyker upp ur underjorden för att lystet snaska i sig sötsaker, samtidigt som han riktar en misstänksam och prövande blick ut mot publiken, är saken klar: här har vi en Salieri av det mångbottnade slag som krävs. Han är en man som till fullo ser tonsättaren Mozarts geni samtidigt som han betraktar personen Mozart med avsmak. Hans beundran är lika äkta som motvillig. Hat och självförakt går hand i hand – och det gnager sönder hans själ. När han till sist, slagen och krossad, presenterar sig som alla medelmåttors förlåtande skyddshelgon har han blivit en gripande gestalt, värd vår ömkan och kanske rent av medkänsla.

Rollen som Mozart är inte lika mångbottnad. Men den fördjupas och går från skratt och prutt till faderskomplex och skräck för döden – eller om det nu är livet. Nour El Refai gör entré som ett förvuxet och självsäkert barn som tycks ta allt med en klackspark, men efter hand får hon ensamheten, utsattheten och rädslan att växa fram. Med på resan mot allvar och komplexitet är Maria Hansson Bergqvist som hustrun Constanze: först tjejigt flamsig i sockervaddsperuk låter hon snart förstå att hon bara alltför väl vet att leken är bedräglig och har sitt pris.

Nu är det underbara med Länsteaterns uppsättning att vi inte bara har ett antal utmärkta huvudroller att gotta oss åt; hela ensemblen brer ut sig som en färggrann solfjäder. Ett helt underbart staffage tar plats på scen i pudrade peruker och platåskor. Peter Jansson gör kejsar Josef II till en trivseltönt med måttligt koordinerat kroppsspråk och kronan på trekvart. Allt han vill är att ha roligt, men då han knappast är den vassaste kniven i lådan lyckas han ständigt hamna i lite pinsamma situationer. Efter ett ögonblick av förlägen förvirring har han emellertid förmågan att obekymrat så att säga vända blad och vara lika fånigt glad igen. Att denne kejsare hälsas av gyllene vuvuzelor i stället för av trumpeter är en komisk fullträff. Runt honom cirklar en osannolik skara hovmän: en fjompigt sirlig Anders Hambraeus, en anskrämlig och vacklande Niclas Ekholm, en smått feminin och förvånat plirande Kalle Nilsson. Låt oss inte heller glömma komikerparet Isabelle Moreau och Jenny Norén som Salieris informatörer, ett slags kringflaxande Hugin och Munin.

Det är burleskt så det förslår men utan att förta allvaret. Alexanders Öbergs regi har hittat en ton som fullständigt övertygar och skapat ett ensemblespel som lever i varje sekund. De enskilda skådespelarna får glänsa utan att helheten hotas och utan att det bärande temat förtunnas. Det är både vansinnigt roligt och gripande. Man imponeras också av artisternas musikalitet. En pjäs som denna måste ju gubevars rymma musik av Mozart, skam vore annars. Här framförs allt av ensemblen i form av sång med Per Fritz vid pianot. Jag skall ärligt säga att jag först tyckte att det skar sig när Salieri prisade gudomligheten i en Mozartserenad – samtidigt som det man hörde klingade måttligt gudomligt. Men sedan gav jag mig. Dels för att det blev bättre, ja alldeles utmärkt, dels för att detta är teater. Att kräma på med skivinspelningar hade sannolikt varit ett klart sämre alternativ. Och jag lovar, även så här kan ”Lacrimosa” ur Mozarts Requiem locka fram tårarna.

Dessutom är föreställningen en riktig fest för ögat i form av Elin Hallbergs härligt häftiga kostymer och Anna Fredriksons och Giovanni Indelicatos mer eller mindre groteska masker och peruker – och naturligtvis i form av Hanna Cecilia Lindkvists läckra och mycket genomtänkta scenografi. När det nakna allvaret mot slutet gör sig allt mer påmint faller också dekoren och blottar ramverket och slutligen den obarmhärtigt kala fondväggen. Det går inte att gömma sig, ingen kommer undan – allra minst ifrån sig själv.

Åter bekräftar Länsteatern att man är inne i en konstnärlig högkonjunktur av sällan skådat slag. Amadeus är en stor seger för hela ensemblen – en veritabel toppnotering och en föreställning värd att älska. Men se till att skaffa biljetter snabbt! Om det trots allt finns en Gud och en rättvisa i världen kommer Amadeus att spelas för utsålda hus under hela hösten.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto: Urban Jörén

Här hittar ni några tips på musik av Mozart (och Salieri).

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree