Hem » Krönika » Tumba – blågulare kan ingen bli

Tumba – blågulare kan ingen bli

”Här kommer nummer fem med Tumba på ryggen.” Så fick sportjournalisten Bengt Bedrup till det i en direktsändning..Bedrup hade en osviklig förmåga att snubbla omkring i språklådan när han greps av patriotisk upphetsning.. Tre Kronor var VÅRT lag med ”Tumba”, Sterner, ”Sura-Pelle”, Nisse Nilsson, ”Honken” och ”Rolle”Stoltz världens snabbaste långsamma back.
Tira kisar vilka lirare, akta er tjecker, ryssar, finnjävlar, norrbaggar, kanadicker och annat löst folk. Ritshcratschfilibombombom, snabba skär, snabba ryck, snabba salta kommentarer, snabba allt… ”Rolle” sa om sin kompis ”Tumba” att han var den enda han kände som kunde göra fyra fel på tre möjliga. ”Tumba” kallades också kärvänligt för ”Norgehjälpen” efter sin enda A-landskamp i fotboll mot just Norge. Sådan var tonen.

”Tumba” var hockey- och fotbollslirare, rinkens riddare och trefaldig världsmästare, folkhemsgamäng i king size, den omisskännliga nollåttan, vattenskidåkare, sångare, författare, lärare, djurgårdare, välgörare, golfambassadör, entreprenör, guest star i Åsa-Nisses Knohult, gymnastikdirektör, radio- och tv-profil, prinsesspojkvän (Birgitta, hur kunde du motstå detta virila blågula charmtroll. Sa kungen nej – och visst monarkin hade ju inte fattat att den tillhör underhållningsindustrin, men ändå! Tänk vad Tumba kunnat göra för hovet och den svenska monarkin…)

Till att börja med var han Sven ”Tumba” Johansson med med det svenska folket som följde hans framfart i rinken på tv med TV-kannan på bordet. En tid då själva apparaten var en bullig avlång manick som flämtande svartvitt ljus tronande i något hörn i varje vardagsrum. Ofta innehållande Lennart Hyland.
Snart tog han sig namnet Sven Tumba. Han var en reko grabb – som vi äskade att säga i Sverige. Med humorglimten i ögat och lite busgrabbig så där – men snäll och glad. När han provspelade i Boston Bruins skojade han med de tandlösa hockeyproffsen genom att flytta omkring deras löständer som låg och väntade i vattenglas. Stort rabalder när tänder och munnar skulle matchas.
Och Tumba var en av oss ty han förändrades inte märkbart av sina framgångar. Det älskade vi också att säga i Sverige.

Sven  ”Tumba” Johanssons tid smakar i minnet sommarlov, plättar med sylt, Loranga, Mmmmmmarabou mjölkchocklad och Tvilllingdeckarna, pseudonymen Sivar Ahlruds pojkboksserie som bara kan upplevas inte beskrivas. Han blev en symbol för en pojkvärld, inte grabbig utan oskuldsfull och omedveten om lidandets myckenhet för de många i Sverige och världen. Det gällde att vara positiv.- en käck svensk grabb lipar inte – att i andanom bevara ett ständiggrönt mytiskt 50-tal då hjulen började snurra och rekordåren stod för dörren. Då idrotten var sport och lasten en häxa: Riktiga idrottsgrabbar nyttjade inte tobak eller smakade starkt.

Men döden kastar allt omkull och gör aska också av stora lirare och gamänger hur folkhemskkäcka de än är. Tumba utvecklades säkert som människa. Det går inte att leva utan att möta svärtan längs vägen. Gossen i mig saknar för ett ögonblick den förlorade och oreflekterade enkelhet, optimismt och sportslighet han stod för. En ljusglimt och ett hopp som passerade förbi. Livet som en evig tvåmålsmatch med kompisarna.
I eftertankens kranka blekhet framstår alla paradis som outhärdligt tråkiga som en enda lång söndagseftermiddag. Se på Dante, inte mycket drag i Paradiso precis.

Med Sven Tumba försvinner förutom en människa – med en till synes hellyckad karriär bakom sig – också en symbol och bärare av en tidsanda. Inte för inte finns han med i del 3 av Lars Lönnroths, Sven Delblancs och Sverker Göranssons standardverk Den Svenska Litteraturen från 1999. I bildtexten under omslaget till Svens Tumbas bok heter det: ”…Bland de storsäljande varorna fanns Tumba säger allt! (1958) av Sven ”Tumba” Johansson, legendarisk landslagman i både ishockey, fotboll och bandy. Men idrottsmannens hågkomster är en genre som sedan skall förtvina. Idrotten förlorar i professionalismens och dopingens tidevarv sin oskuld, de klämkäcka hjältesagorna omöjliggörs när även idrotten blir en yrkesmässig karriär.”

En tidstypisk bildtext som visar hur svårt det är att skriva om samtiden med en profetisk och moraliserande klangbotten. Genren lever nämligen vidare med andra förtecken och frodas i hela världen.
Tumba fuskade visserligen i bandy men han var inte landslagman i leken med det lackröda nystanet som bandyn kallades..

Det borde han kanske ha varit. Vem vet? Sven Tumba är död – men den blågula ikonen lever vidare. Han borde kanske få egen app för tankning av 50-talsnostalgi à  la SD  Det är inget för mig. För nästan allat man hör om 50-talet i dag är idylliserat bortom igenkänning . Men jag kommer alltid att minnas ishockeyliraren, gamängen och garvet.. Och ett stycke Sverige ur vilket jag är sprungen och som Tumba  varit med om att skapa..

Dixie Ericson är medlem av redaktionen

Share

1 Kommentar för “Tumba – blågulare kan ingen bli”

  1. Tack Dixie, för en både rolig, varmhjärtad och tänkvärd betraktelse över en av våra stora personligheter alla kategorier, skulle jag vilja säga.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree