Hem » Pocket, Recension, Skönlitteratur » Roman: 3 x Platonov

Roman: 3 x Platonov

3 x Platonov: Grundgropen, Lyckliga Moskva, Dzjan

Andrej Platonov

Översättare: Kajsa Öberg  Lindsten

Ersatz. 544 sidor. Har utkommit.

Tre av det senaste decenniets viktigaste översättningar samlade i en volym – vad kan man mer begära? Jag talar om Andrej Platonovs romaner Grundgropen, Lyckliga Moskva och Dzjan. Det är tre alltigenom originella verk som egentligen bara påminner om sig själva.

I Grundgropen, från 1930, projekteras ett gigantiskt proletärt kollektivhus kallat Socialismen. Men bygget kommer inte längre än till gropen där grunden skall läggas – varför utopin förvandlas till en gapande grav. Det här måste vara en av mellankrigstidens märkligaste romaner, skriven med stort allvar men ändå med en lika drastisk som förtvivlad komik. Det är en grotesk och grym saga om djuriska människor och mänskliga djur, om fattigdom och misär, om brutalitet och utsatthet och om en obändig längtan efter något annat – en längtan som ideologiseras till absurda och omöjliga drömmar om ett nära förestående lyckorike.

Lyckliga Moskva låter som titeln på en gammal sovjetisk propagandafilm och skrevs 1933–36 i samband Stalins projekt att förvandla Moskva till en modern storstad. Platonov tycks faktiskt ha trott att han skulle få boken publicerad, men där bedrog han sig. Hjältinnan, som bär det symboltunga namnet Moskva Tjestnova (”den hederliga”) förkroppsligar den revolutionära andan genom att uppträda som heroisk pilot, fallskärmshoppare och tunnelbanebyggare. Men så får hon benet krossat i underjorden och börjar leva ihop med en smutsig odugling som dessutom dragit sig undan militärtjänst. Därmed var boken omöjlig. ”Socialistisk realism” hade 1934 proklamerats som rättesnöre för all konstnärlig verksamhet i Sovjet, en doktrin som bland annat krävde positiva hjältar som skulle inspirera folket i dess kamp för en strålande framtid under partiets visa ledning. Platonovs roman måste ha uppfattats som rena hånet.

När han 1934 började skriva Dzjan är det också uppenbart att han tänkt sig en berättelse i enlighet med de nya direktiven. Här finns en positiv hjälte, ekonom och ideologiskt motiverad, som skall rädda ett nomadfolk i Turkmenistan ur dess materiella och andliga elände för att skänka dem socialismens lycka. Problemet är att i den själens dunkla natt och existentiella förtvivlan som skildras framstår inte socialismen och Stalin som riktigt adekvata svar på de frågor som ställs. Hos Platonov sörjer hela skapelsen sin belägenhet, inte bara människorna utan också djuren och växterna och de döda tingen. Vad vi får är en legend med starkt bibliska drag, där hjälten mer framstår som den gode herden än som en partiaktivist när han för sitt folk genom öknen för att söka det förlovade landet. Aldrig har väl en roman talat så mycket om lycka och gemenskap och samtidigt utstrålat så mycket sorg och ensamhet.

Platonov satte länge sin lit till kommunismens frälsande kraft, och hans verk rymmer en spänning mellan tro och vantro. Hans utopiska längtan glider ständigt över i en drastisk demaskering av utopins förljugenhet. Det är alltså som om han ständigt gör sig beredd att skriva den ideologiskt korrekta romanen men är en alldeles för bra författare för att lyckas med uppgiften. Snart börjar det skorra. De renläriga propagandafraserna ekar ihåliga och tycks peka ut sig själva som fåniga floskler och de storstilade framtidsprojekten framstår som alltmer verklighetsfrämmande och befängda. Människan är ingen maskin som låter sig manipuleras till lycka av själens och kroppens ingenjörer. Hon bär på en existentiell sorg som ingen ideologi kan bemästra. Platonov fortsätter här den stora idédebatt som rasade i den ryska 1800-talslitteraturen – och den han står närmast är Dostojevskij. Ibland får man intrycket att han i själva verket missuppfattat hela det stalinistiska projektet, och det är fullt begripligt att de sovjetiska myndigheterna inte ville veta av hans verk. Det kommunistiska ideal som Platonov predikar har sannerligen inte mycket med marxism och leninism att göra. Det framstår i stället som i grunden religiöst, trots att ingen gud finns.

Andrej Platonov är en djupt originell och paradoxalt underhållande författare, samtidigt grotesk och gripande. De sovjetiska litteraturpolitrukerna stötte bort honom, men i den stora ryska litteraturen hör han självklart hemma – och inte bara i den. Det kan vi nu alla förvisso oss om genom att läsa Kajsa Öberg Lindstens översättningar.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

© 2014 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree