Roman: När skruven dras åt

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur fredag, oktober 7th, 2011

När skruven dras åt

Henry James

Översättare: Ola Klingberg

Modernista. 152 sidor. Har utkommit.

Det finns verk som inte bara kan förändra vår blick utan även förvända den. Efter litteraturkritikern Edmund Wilsons essä om Henry James spökhistoria The Turn of Screw kan man knappt läsa något om denna roman utan att få veta att den är ett typiskt exempel på otillförlitligt berättande. Med det avses, i detta fall, att den inte alls handlar om några spöken utan om hjärnspöken. Guvernanten som berättar historien tror sig vara med om ruskiga saker, men som läsare förstår vi att hon minsann bara inbillar sig alltihop. Wilson var förstås en intelligent karl, och han argumenterar så väl för sin sak att mången läsare utbrister: Tänk så dum jag var som inte fattade hur det egentligen förhöll sig!

Så detta är alltså inte historien om en klok och medkännande guvernant som försöker rädda två barn undan onda spöken utan historien om en hysterisk och hallucinerande sexualneurotisk viktoriansk kvinna som själv bringar barnen i fördärvet? Problemet är bara att vi faktiskt inte läser historien så. Vi tar den till oss som en skräckhistoria och inte som en psykologisk studie. Att läsa den utifrån Wilsons tes vore att desarmera den – för James har verkligen lyckats i sitt uppsåt att skriva en smygande obehaglig spökhistoria som är riktigt kuslig och därtill originell.

Romanen har funnits på svenska sedan 1951 som Skruvens vridning, en näst intill obegriplig titel som fullständigt missar originalets innebörd. Men översättningen har även andra brister inklusive att hela meningar saknas. Det har med andra behov funnits ett starkt behov av en ny utgåva. Nu är den här som en del av Modernistas satsning på moderna klassiker. För översättningen denna gång svarar Ola Klingberg. Nu heter boken När skruven dras åt – och det är naturligtvis just det som det är fråga om: något som bara blir värre och värre och svårare och svårare att värja sig mot. Även i övrigt tycks Holmberg, av mina stickprov att döma, mer trogen originalet. Det gäller även typografin. Henry James snirkliga syntax är emellertid allt annat än lätt att överflytta till svenska, och visst kan man ha synpunkter på en del av de val som Holmberg gjort. Å andra sidan är det sannerligen inte så lätt att komma med ett alternativ som är självklart bättre.

Till den nya utgåvan har gotikexperten Mattias Fyhr skrivit ett förord där han gör stor sak av den nya syn på spöken som det slutande 1800-talet bidrog med och som inte minst lanserades inom The Society for Psychical Research (SPR). Henry James var själv inte medlem men väl hans bror, religionshistorikern William. Fyhr tycks mena att vi måste ha kunskap om denna spöksyn för att rätt förstå romanen. Det har jag svårt att se, men det hindrar inte att det som Fyhr har att säga om SPR, som tycks ha dragit till sig en imponerande rad auktoriteter inom vetenskap och konst (Freud, Jung, makarna Curie, Mark Twain, Henri Bergson …) är intressant läsning. Han citerar också James själv som i ett brev skriver att han efter att ha slutfört romanen ”was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed”. Det är ju ett synnerligen gott betyg åt den egna förmågan att skriva skräckhistorier. Men det var minsann inte bara sig själv han kunde suggerera.

När skruven dras åt har behållit sin suggestiva kraft och kan rekommenderas alla som har (eller vill skaffa sig!) problem med sömnen …

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Författarporträtt: William M. Vander Weyde