Bio: Bobby Fischer Against the World

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension måndag, oktober 10th, 2011

Bobby Fischer Against the World

Dokumentär, Usa/UK, 2011

Distributör: NonStop Entertainment (SE-Cinema)

Regissör: Liz Garbus

Längd: 93 minuter

Biopremiär: 2011-10-14

— — —

Bobby Fischer har beskrivits som schackvärldens motsvarighet till Muhammed Ali – ett epitet som följt med hans oöverträffade schackgeni. Hans briljans har understrykits otaliga gånger och hans legendstatus är en sedan länge vedertagen sanning. Lyssnar man till sakkunniga, så är det endast Döden som möjligtvis kan matcha hans schackspel. Fascinationen kring Bobby Fischer i  dokumentären Bobby Fischer Against The World handlar emellertid inte så mycket om hans schackkunskaper, utan mer om hans kufiska och destruktiva personlighet.

Den amerikanska, tillika flerfaldigt Emmy-belönade, dokumentärfilmaren Liz Garbus är förmodligen en utav världens mest produktiva filmmakare. Ända sedan genombrottet med The Farm från 1998, (som för övrigt blev Oscarsnominerad) så har Garbus producerat och/eller regisserat minst en dokumentärfilm varje år fram till dags datum.  Temat har alltid varit människor, och inte sällan den enskilda individen på samhällets sociala botten.  

Bobby Fischer Against The World följer samma tematiska nisch, men skiljer sig ändå från flertalet av Garbus äldre verk. Ljuset faller återigen på den enskilde individen, men den här gången tar man sig an det sociala utanförskapet på ett nytt sätt. Garbus porträtterar en man som dels faller offer för samhället, men även, om inte mer, för sig själv och sin egen person.  Det är troligt att flera samhälleliga faktorer gjorde sitt till för att Bobby Fischer blev den han blev, men det är förmodligen mer sant att Bobby Fischer blev den han blev på grund av Bobby Fischer.  

Dennes resa är i hög grad en diffus introvert sådan. Han växer upp i Brooklyn tillsammans med sin syster och sin frånvarande mamma. Han är inåtvänd, tystlåten, och totalt uppslukad av schack. Därtill visar det sig att han har en naturlig fallenhet för spelet. Redan som 13-åring är han geniförklarad och från 1957-67 är han obesegrad amerikansk schackmästare. Det internationella genombrottet kommer fem år senare,  under det symboliska världsmästarmötet i Reykjavik 1972 mot sovjeten Boris Spassky.  Det var också här som både legenden och gåtan multiplicerades. Efter att vid flera tillfällen inte dykt upp till matcherna mot Spassky så vinner Fischer ändå världsmästerskapet – något som för övrigt måste beskrivas som ett utav Kalla krigets mest politiskt färgade tävlingar. Fischer uppnår internationell stjärnstatus direkt och blir något av en västlig hjältesymbol. Därefter sker det oväntade – han drar sig undan från schackvärlden.

Därmed inleds början på slutet. Fischer slutar ställa upp på intervjuer, han engagerar sig i undergångssekter, blir ännu mer inåtvänd och börjar stigande ge uttryck för antisemitiska åsikter. Efter att ha varit i politiskt klammeri med George Bush d.ä., i samband med returmötet mot Spassky i Belgrad 1992, utvecklar Fischer även en stark antiamerkansk attityd – något som möjligtvis kan ge en förklaring till varför han ohämmat hyllar terrorattacken mot World Trade Center 2001. Både det moraliska och mentala sönderfallet var alltså ett faktum. Vidare blir Fischer mot ålderns höst allt mer paranoid och det hela slutar som bekant i Reykjavik i slutet av 2010-talet.

Det är omöjligt att inte dras med av Fischers historia. Garbus väldigt psykologiska dokumentär är fängslande, otroligt fängslande, om än inte särskilt besvarande. Kanske kommer man lite närmare gåtan Bobby Fischer, kanske inte. Om möjligt slår Garbus ambition bakut i en slags tvärtomeffekt. Kanske mystifierar man karln ytterligare rent av. Men som sagt, Garbus kronologiska berättande är fängslande, och belyser åtminstone flera faktorer som tillsammans sammanstrålar till något som ändå utmynnar i en slags förklaring. Man understryker den tragiska barndomen, vidare till den pre-pubertala stämpeln som underbarn och schackgeni, man uppmärksammar Kalla krigets massmediala hysteri kring  70-talets VM-match, och man spinner vidare på flykten in i slutna extremistsällskap.

Man lägger även fram schackspelets destruktiva natur i sig som en möjlig förklaring, och drar historiska paralleller med andra schackgenialiska virrpannor som kortslutit sina hjärnhalvor. När Garbus illustrerar hur många möjliga kombinationer av schackdrag som existerar så får man plötsligt en inblick i hur latent galenskapen kanske är. Källor gör exempelvis gällande att det finns fler möjliga kombinationer av schackdrag än atomer i universum. Måttfullhet i jakten på schackperfektionism är således nyckeln, annars kan man uppenbarligen bli lite tokig.

Mest är Bobby Fischer Against The World en fascinerande inblick i en högexcentrisk personlighet, men det är även ett väldigt tragiskt och sorgligt porträtt över en människa som med tiden växer till att bli en ganska obehaglig figur. En person som stöter bort både familj, vänner, land och karriär. Framförallt är det en psykologisk djupdykning som jag starkt rekommenderar. Garbus har gjort ett mycket bra jobb!      

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent