Biografi: Gustavs grabb
Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 10th, 2011Gustavs grabb
Leif GW Persson
Bonniers 380 s.
2011
Utgiven
Genom Leif GW Persons självbiografi Gustavs grabb löper en röd tråd, skildringen av hans klassresa, synad i sömmarna från flera olika håll, vriden och vänd på. Här ryms revanschlusten, glädjen i att tjäna mycket pengar, friheten att kunna göra vad man vill men också hemlösheten, att inte höra till varken det gamla eller det nya. Det ”svarta hål” som uppstår när man hänger fritt i luften.
Persson har alltid varit sin pappas grabb – pappan med de stora arbetsnävarna och det rymliga hjärtat, som gör allt för att sonen ska få studera och komma vidare i livet. Som motsats står mamman, som inte går att lita på, som styr sin omgivning genom sin påhittade bräckliga hälsa och som in i det sista spelar ut sina kort mot sonen när det gäller begravningen av pappan. Här finns också morfar, som dyker upp då och då med sin plånbok sprängfylld av pengar efter sina tvivelaktiga affärer, som kanske påverkat Persson mer än vad han tänkt sig.
Det är många delar som avhandlas i boken, såsom skoltiden, Peter Bratt och Geijeraffären, de röriga åren fyllda av både framgång och missbruk, sjukdomen och insikten om dödens närhet. Ändå är det hela tiden barndomen författaren återkommer till, som ett mantra, och då särskilt faderns lojalitet och moderns svek. Det är också den delen av boken som är den mest intressanta och som lever kvar efter läsningen. Den utgör basen för skildringen av klassresan, som varit central i författarens liv. En resa som många kan känna igen sig i, med dess glädje över nyvunnen mark samtidigt med sorgen över det man lämnat bakom sig.
Mot slutet av boken resonerar författaren om boken han skrivit, om det är en roman eller en självbiografi. En nära vän till honom undrar om han dödstädar, vilket är ett uttryck för att rensa undan sådant man inte vill att de närstående ska ta del av efter döden. Själv tänker Persson att han genom boken ska ge svar på sina barns frågor, vem deras pappa egentligen är och hur saker och ting har gått till.
Jag tänker inte gå in i diskussionen om vad för slags bok det är jag nyss läst, om sanningshalten i den. Jag nöjer mig med att njuta av språket och fängslas av skildringen av barndomen och klassresan, som är tätt förbundna. Det hade enligt mitt tycke räckt gott och väl med den.
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
