Bok: Motståndets väg

Inlagd av Marja Beckman Facklitteratur, Recension fredag, oktober 14th, 2011

Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik

Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen

Karneval förlag, 344 sidor, Ute nu

– – –

Medan jag läser aktivisterna Pelle Strindlund och Stellan Vinthagens bok om civil olydnad stormar det kring Håkan Juholts bostadsbidrag. För inte så länge sedan pågick en något mindre stormig debatt om riksdagsledamöters taxiresor för 100 000-tals kronor. När alla folkvalda roffar åt sig av våra skattepengar är det inte lätt att hålla illusionen om ett rättvist, demokratiskt samhälle vid liv.

Därför är det upplyftande att läsa Strindlunds och Vinthagens bok. Den handlar om människor som brinner så till den grad för något att de är beredda att göra tvärtemot riksdagspolitikerna: de riskerar att sätta sig själva i livslång skuld till staten när de bryter sig in i vapenfabriker för att förstöra mördarmaskiner. Åker de fast får de betala, för hur fel det än är att Sverige exporterar vapen har aktivisterna inte lagen på sin sida. Att de ändå vågar ta en sådan risk är beundransvärt och måste vara själva motsatsen till politikernas generösa a-kassor och pensioner.

En stor del av boken Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik utspelar sig i fängelser. Aktivisterna går rakryggade in bakom lås och bom och tar sina straff med stolthet, eftersom deras övertygelse är att de har gjort rätt i sak när de har förstört vapen eller räddat burhöns från livslång tortyr. En del ser rentav fängelsevistelsen som en rekreationsperiod där de slipper samhällets yttre krav på försörjning och anpassning, och kan leva ett klosterlikt liv med exempelvis koncentrerade studier, skrivande, regelbundna måltider och fysisk träning.

Pelle Strindlund är tidigare medförfattare till flera böcker om etik, livsåskådning och politik. Stellan Vinthagen är docent i sociologi samt filosofie doktor i freds- och utvecklingsforskning. De kan därför med lätt hand blanda teorier med praktiska berättelser. I teorikapitlen argumenterar de för ickevåld och motstånd och i praktikkapitlen berättar de om erfarenheter, känslor, engagemang och tvivel. Något av det bästa med boken är, att så fort jag börjar fundera över en fråga, kommer de med en motivering. De vrider och vänder på frågorna ur olika vinklar och är inte rädda för att problematisera exempelvis svårigheterna med grupptryck och det faktum att många aktivistgrupper drar till sig människor med psykiska problem som söker terapi snarare än utlopp för något de brinner för. De tar avstånd från ”det svarta blocket”, det vill säga demonstranter som använder våld och exempelvis kastar gatsten. Jag tycker också mycket om kapitlet ”Pelles dagbok från aktionsförberedelsen”. Där berättar han öppet och ärligt om det brinnande engagemanget, gemenskapen och tvivlet.

Det enda jag egentligen funderar på är vem som bestämmer vad som är ”bra” aktivism. Precis i början av boken skriver författarna att den moderate migrationsministern Tobias Billströms obetalda tv-licenser inte kan kallas civil olydnad eftersom han inte var öppen med att han inte betalade. Den som ägnar sig åt lagbrytande civil olydnad måste stå för det. Men vad tycker de om en övertygad abortmotståndare som förstör en klinik och får sitta i fängelse, är denne lika heroisk som någon som räddar burhöns? Denna fråga tas inte upp i boken. Det skulle vara intressant att veta vad Strindlund och Vinthagen tycker om aktivister som (får jag förmoda) inte delar deras åsikter.

– – –

Marja Beckman